Enzymet amylas rapport

 

Enzymet amylas

 

Hypotes:

Följande är de färger jag tror provrören kommer att få efter att blandningen fullbordats:

Provrör A: Blåsvart

Provrör B: Blåsvart

Provrör C: Genomskinlig

Provrör D: Blåsvart

 

Eftersom att provrör A endast består av kokt salivlösning och stärkelselösning kommer resultaten få en blåsvart färg, det vill säga att kaliumjodid reagerar med stärkelse. Detta för att salivlösningen blivit kokt innan tillsättningen vilket betyder att amylas-proteinerna blivit denaturerade, alltså att proteinet förstörts och inte längre kan utföra sin funktion, vilket den gör bäst vid 37–38°C. Då stärkelsen inte sönderdelas tidigare kommer den finnas kvar i lösningen och reagera med kaliumjodid så att en blåsvart färg uppstår.

 

I provrör B finns det saltsyra (HCl), okokt salivlösning och stärkelselösning. Då salivlösningen är okokt är amylasen inte denaturerat utan fungerar, även om det kanske inte verkar bäst vid rumstemperaturen. Däremot har saltsyran ett väldigt lågt pH vilket kommer rubba balansen i blandningen. Följaktligen kommer pH i lösningen rubbas tillräckligt mycket för att amylasenzymen ska denatureras då den trivs bäst i pH 7. Alltså kommer stärkelsen inte att sönderdelas och istället reagera med kaliumjodid för att få en blåsvart färg. Det kan dock vara så att färgen blir något svagare med tanke på att saltsyran först måste blandas ut innan den kan denaturera fullständigt, och under processen kan en liten andel stärkelse sönderdelas. Detta bör dock inte utgöra någon avsevärd skillnad.

 

I det tredje provröret, provrör C, finns det endast okokt salivlösning och stärkelselösning. Detta kommer att bilda en genomskinlig lösning eftersom den okokta salivlösningen bibehåller intakta amylasenzymer. Temperaturen kommer vara suboptimal men tillräcklig för att en reaktion ska ske mellan stärkelsen och amylasen. Då kommer amylasen sönderdela all stärkelse innan den får en chans att reagera med kaliumjodid. Därför kommer ingenting ske när den tillsätts och lösningen kommer bli genomskinlig.

 

Det sista provröret, provrör D, kommer få en blåsvart färg. Den består endast av stärkelselösning som inget verkar på. Stärkelsen kommer alltså bevaras och när kaliumjodid tillsätts kommer de reagera med varandra och bilda en blåsvart färg.

 

Diskussion:

Resultaten efter laboration blev att innehållet i provrör A antog en mörkblå färg. I provrör B bildades det också en mörkblå färg vid tillsättningen av kaliumjodid. Provrör C skiljde sig då färgen bevarades genomskinlig.  Provrör D fick en mörkblå färg, precis som provrör A och B. Samtliga resultat hänvisas till tabell 1. Värt att notera är att det inte fanns någon avsevärd skillnad i den blåa nyansen, framförallt om man tar hänsyn till provrörens volymer.

 

Hypotesen för det första provröret var att det skulle framkomma en blå färg då amylaset denatureras. Denna hypotes stämde väl överens med resultatet. Hypotesen för provrör B stämde även den i stora drag då amylaset denaturerades på grund av ett rubbat pH-värde. Däremot är det svårare att jämföra färgerna på provrören, framförallt då de har olika volym, och dra slutsatser kring vilken hur stark färgen är. Alltså kan den delen av hypotesen varken bekräftas eller förnekas, även om det inte blivit någon skillnad i resultatet som beror på faktorn. Hypotesen för provrör C stämde och vid tillsättningen av kaliumjodid förblev färgen genomskinlig. Även för provrör D var hypotesen korrekt då en blåsvart färg uppkom.

 

Utifrån laborationens resultat var det endast vid ett tillfälle som amylaset verkade fritt och lyckades bryta ner stärkelse. Detta var i provrör C som bestod av 2ml okokt salivlösning och 5ml stärkelselösning. I samtliga andra fall denaturerades amylaset innan det fick tillfälle att bryta stärkelse. Alltså fungerar inte amylas som det ska om temperaturen höjs avsevärt eller om saltsyra, som är en stark syra, tillsätts. Vid 37°C fungerar det utmärkt däremot och all stärkelse sönderdelades. I resultatet framgår det inte vid vilken gräns som enzymet denatureras, men vid 100°C respektive 1ml HCl/2ml salivlösning har enzymet denaturerats. Dessa resultat stämmer väl överens med det som framgår i texthäftet, då den tredimensionella strukturen har förändrats vid viss temperatursavvikelse eller pH-avvikelse från det optimala.

 

Detta innebär i praktiken att om pH-värde eller temperatur i munnen ändras betydligt kommer amylaset i saliven att denatureras och funktionen kommer att upphöra. Detta betyder att stärkelsen i maten inte kommer att sönderdelas. Trots att sönderdelningen fortsätter senare kan det att bli problematiskt. Om inte maten hinner sönderdelas fullständigt i tid kan det bli så att man inte kan ta upp glukosmolekylerna. Då kan inte dem tillföras till kroppen och eftersom de är väldigt viktiga för att genomföra grundläggande uppgifter, såsom att vara energikälla vid viktiga processer i cellerna, kommer cellerna inte få någon energi tillförd och lida mycket av detta. Man kommer inte heller att få någon energi till att röra på sig eller något glykogen att lagra i levern. Detta leder till att man inte kan leva ett vanligt liv och död då man inte kan bibehålla sina celler. Saliv är dock enkelt att producera i kroppen så att råka bränna sig eller äta sur mat kommer inte få denna effekt i praktiken, även om det inte är optimalt att t ex dricka kokande vatten. Dock kan febersjukdomar eller andra företeelser som ändrar kroppstemperaturen som höjer kroppens temperatur leda till att enzymet fungerar sämre, vilket kan vara problematiskt om det sker under en period.

 

Trots att provrör D inte har något undersökningsvärde i denna laboration då resultatet är väldigt förutsägbart fyller den ett syfte som kontrollvärde. Om ingen reaktion sker i provröret är något fel, alltså stämmer resultatet förmodligen inte. Till exempel om det inte skulle ske en reaktion i A, B och C men det sker en i D kan man förmodligen lita på sitt resultat då den uppenbara reaktionen har skett. Skulle däremot inget av provrören reagera skulle något vara fel, då kan man reagera på detta och hantera problemet så att det åtgärdas. En annan uppgift kontrollösningen har är att vara ett riktvärde för färgen. Exempelvis kanske provrören får olika nyanser av blå färg, då kan man jämföra det med provrör D där man vet att det skett en fullständig reaktion och sedan dra slutsatser utifrån det. Man får alltså ytterligare kunskap inom området med hjälp av provrör D förutom att det bidrar till säkerheten på resultatet.

 

Det finns en del potentiella felkällor i denna undersökning som kan leda till missledande resultat och är värda att ta upp. En av dem, som nosats lite på tidigare, är att man tillsätter olika mängder kaliumjodid jämfört med innehållet i provrören. Det kan leda till skillnader i färgen, då lika många joner sprids ut på en större volym som de ska reagera med. Det hade istället varit säkrare om man istället standardiserade koncentrationen av kaliumjodid och man hade fått mer precisa resultat. Alltså exempelvis någon mer droppe till lösningen med saltsyra. Det är visserligen svårt att använda halva droppar eller liknande, men om man t ex dubblar värdena eller dylikt kommer det bli enklare då man kan tillsätta t ex en droppe till i provrör B. Dosering kan också skilja sig lite åt om mätinstrumenten är dåliga eller laboranten råkar misslyckas med någon aspekt i labben, vilket kan ge felaktiga resultat. Det är även svårt att hålla vatten vid en specifik temperatur, även om det kanske inte har särskilt stor påverkan kan det ändå märkas på detaljnivå, framförallt om enzymet börjar verka halvbra i flera lösningar. En annan aspekt är att man ska blanda lösningarna med en ren tumme, dock är det oerhört svårt att fullständigt rengöra tummen och det kan råka komma in bakterier eller dylikt som påverkar resultatet. Detta bör undvikas genom att använda sterila instrument istället för en ren tumme. T ex genom att sätta på korken på provrören eller blanda med hjälp av en magnetomrörning för säkrare resultat och även bättre blandande. Ytterligare faktorer som hade kunnat göra laborationen säkrare hade varit att koka salivlösningen längre för att garantera att alla enzymer denatureras. Det hade också varit säkrare om man använde sig av mer saltsyra då resultaten blir påtagligare. Även om resultaten var påtagliga i laboration hade det kunnat vara annorlunda och det skadar inte att garantera tydligare resultat. Dock anser jag att det givna resultatet i undersökningen var trovärdigt då felkällorna är relativt specifika och inga väldigt detaljerade slutsatser drogs utifrån detta där de skulle vara relevanta.

 

Det hade varit intressant att undersöka vid vilket temperaturintervall amylas fungerar, genom att prova fler temperaturer inom ett kortare intervall och sedan försöka ta sig ännu närmare temperaturen där det inte funkar längre. För övrigt hade det även varit intressant att utforska hur stor variation i pH-värde enzymet klarar av genom att testa fler värden på mängden saltsyra och försöka hitta brytningsvärdet. Vidare hade även en undersökning av de basiska värden enzymet klarar av också varit intressant. Då hade man istället kunnat tillsätta natriumhydroxid eller en annan stark bas i diverse mängder på samma sätt som den potentiella surhetsundersökningen. Det hade också varit spännande att identifiera potentiella skillnader i olika personers saliv och om det har någon påverkan för motståndskraften. Då hade man fått begränsa till färre faktorer men man kan jämföra skillnaden i nyanser genom att bland annat öka mängden lösning och minska mängden kaliumjodid. Att mäta färgen vetenskapligt istället för med blotta ögat hade också varit meriterande. Då hade man kunnat göra t ex en spektrofotometrisk analys för att ta reda på koncentrationen kaliumjodid som reagerat med stärkelse med en vetenskaplig metod där man får en siffra man kan jämföra med andra.