Vem äger vatten?
Abstract
Den mest betydelsefulla resursen för mänskligheten är vatten, men den finns inte alltid tillgänglig.
Historiskt har Egypten härskat över Nilens vatten, men ett dammbygge uppströms i Etiopien hotar denna rätt. Bygget har startats, men en överenskommelse har ej funnits mellan parterna, samt Sudan som också drabbas, vilket lett till stora bekymmer. Varken förhandlingar i Afrikanska Unionen eller insatser av USA och FN:s säkerhetsråd har hjälpt, och samtliga parter är låsta i sina positioner. Egypten hävdar sin rätt till Nilen enligt avtal som Etiopien bestrider på koloniserande grunder. Därutöver ses dammen som en viktig symbol för Etiopiens utveckling eftersom den är beroende av att dammen kommer förse landet med ström inom en snar framtid. Det finns däremot några möjliga lösningar eller dämpningar som Egypten kan utforska. Konflikten är inte den enda av sitt slag, utan tillgången till färskvatten förväntas vara en stor källa till konflikter. För att undvika detta måste färskvattenfördelningen i världen effektiveras och säkerställas. För detta är handel med virtuellt vatten, lagrat i mat, en möjlig lösning som bör utforskas.
Vatten har alltid varit och kommer alltid att vara den viktigaste resursen för mänskligheten. Utan vatten kan vi varken tillfredsställa vårt vätskebehov eller matbehov, och vi överlever inte. Eftersom vatten är en begränsad resurs, har det orsakat konflikter historiskt och kommer fortsätta att göra det framöver. En av dessa konflikter är den mellan Egypten och Etiopien. Den Blå Nilen, som står för 80% av Nilens flöde, börjar i Lake Tana i Etiopien [1]. Den rinner sedan ihop med den Vita Nilen i Sudan, och Nilen fortsätter mot Egypten där den till slut möter Medelhavet. Egypten får mer än 90% av sitt vatten från Nilen och är väldigt beroende av vattendraget [2]. Därför möts beslutet att Etiopien ska bygga en enorm damm, Great Ethiopian Renaissance Dam, med ilska och oro. Dammen börjades bygga 2011 och ligger precis vid gränsen till Sudan.
Rent juridiskt har flera överenskommelser gjorts mellan länderna runt Nilens strandkant. Dessa började 1929 med att Egypten och Storbritannien ingick Nile Waters Agreement, där Storbritannien som kolonialmakt representerade flera av Nilskustländerna, och gav Egypten omfattande rättigheter till vattnet och vetorätt i beslut som påverkar Nilens vatten [1]. Vidare förstärktes avtalet 1959, då Sudan och Egypten beslutade att Egypten skulle få rätt till 66% av vattnet, Sudan 22% och resten förlorades till evaporation, men Etiopien deltog ej i denna förhandling. Egypten ansåg sig därmed som främsta ägare av Nilen, och Etiopien hamnade i ett politiskt underläge på grund av en kolonialmakt och att de inte fått en plats runt förhandlingsbordet. Detta har fått dem att strida mot de påskrivna avtalen och 1999 skapades Nile Basin Initiative som ett samarbete för att skapa ett ramverk kring Nilens användande och att så småningom skapa en kommission för att fördela rätten till Nilen rättvist, men detta vägrade Sudan och Egypten ratificera, eftersom att det kränkte deras Nilsrättigheter som de hade sedan tidigare, vilket ökade spänningen mellan länderna [3]. Rent geografiskt har det mesta av vattnet sitt ursprung i Etiopien och rent praktiskt är det besvärligt för Egypten eller Sudan att göra något åt att Etiopien använder vattnet [1]. Enligt rådande världspraxis får varje land disponera över sina egna resurser som de vill, men när det börjar påverka andra parter kan friktioner uppstå. Av detta följer att vem som faktiskt äger rätten till vattnet beror på vem man frågar och hur man tolkar giltigheten i de beslut som fattats, vilket gör det till en väldigt komplex fråga.
Bygget av GERD har varit på tal sedan 1960-talet och är otroligt viktigt för Etiopien, då landet lider av energibrist och är underutvecklat, trots de massiva vattenresurserna som finns [3]. Med bygget av dammen skulle Etiopien bli den största afrikanska energiexportören och genom försäljning till grannländer skulle man kunna tjäna uppemot en miljard USD per år. GERD hjälper också med målet att eliminera koldioxidutsläpp till 2025, och projektet är totalfinansierat av regeringen och etiopiska befolkningen, vilket gjort det till en källa av nationell stolthet [4]. Dessutom är 65% av den etiopiska befolkningen inte kopplad till energinätet, och tillförseln av denna energimängd skulle kunna göra en enorm skillnad i detta och därmed i levnadsstandarden [3]. Bygget är alltså en vital del av Etiopiens
utvecklingsplan, och det är det största vattenkraftverket i Afrika och kräver en reservoar på 74 miljarder kubikmeter, vilket tar år att fylla upp och beräknas kosta fem miljarder USD [2].
Däremot drabbas Egypten negativt, framförallt då Egypten redan innan GERD lider av vattenbrist med en vattenförbrukning på 90 miljarder kubikmeter men endast resurser för 60 av dessa [3]. Det är inte bara under reservoarfyllandet som problem skulle uppstå heller, utan dammar, framförallt de med stora reservoarer, förstör naturliga cykler med översvämningar som kan ge bördighet till jorden och de kan dessutom orsaka att saltvatten tränger sig in i floden [1]. Den egyptiska Aswan High Dam har redan triggat igång en gradvis förstörelse i ekosystemet och forskare har varnat för att GERD kan orsaka irreversibel skada. Etiopien har för avsikt att fylla dammen under 3–5 års tid, men Egypten yrkar på att det borde förlängas till 10–21 år istället, och då bara under regnsäsong, så att de enklare ska kunna hantera konsekvenserna [1]. En studie visar att om fyllningen tar 21 år minskar vattenflödet till Egypten med 5% och endast 2,5% av Egyptens jordbruksareal torkar ut. Tar det däremot endast 3 år kommer det egyptiska vattenflödet minska med 50% och jordbruksarealen sjunker till endast en tredjedel av den ursprungliga.
Detta skulle ge förödande konsekvenser för Egypten och en miljon arbetstillfällen samt 1,8 miljarder USD kan förloras [3]. Därutöver kan bygget leda till att energiproduktionen i Egyptens egna dammar minskar, vilket också kan orsaka problem för det egyptiska samhället i ett land som redan importerar hälften av sin mat. Det är svårt att fördöma ett nödvändigt projekt för ett lands utveckling med en resurs de har tillgänglig men inte kunnat använda på grund av en kolonialmakts spår som lämnat Egypten med en berättigad inställning trots att de är längst ner på näringskedjan ur ett geografiskt perspektiv. Etiopiska presidenten hävdade dessutom att vattnet i Nilen skulle rinna som förut så fort dammen är fylld och att hans land inte har för avsikt att skada någon [5]. Däremot är det också svårt att samtidigt ha överseende för de humanitära konsekvenser som Egypten skulle behöva utstå. Därför skulle en kompromiss behövas.
Tidigt 2011 börjades bygget av dammen, och Egypten, som plågades av inre oroligheter, informerades aldrig, vilket stred mot de överenskommelser som Egypten tidigare ingått [3]. Situationen eskalerade och enligt WikiLeaks källor ingick Egypten och Sudan i en hemlig överenskommelse om att Sudan skulle förse Egypten med en flygbas för att kunna attackera GERD om inte en kompromiss nåddes [6]. Detta orsakade såklart diplomatiska problem, men i mars 2015 kom Egypten, Sudan och Etiopien överens om Declaration of Principles som skapade en problemlösningsmekanism och gav länderna nedströms prioritet i frågor om dammens elektricitet, vilket skulle ena länderna. Problemet var att den aldrig tog upp de tidigare avtalsbestämda rättigheterna vilket Egypten och Sudan antog fanns kvar, medan Etiopien tolkade avtalet som tillåtelse att genomföra GERD. Istället för att enas, vidgades istället klyftorna.
USA och Världsbanken har försökt medla i konflikten mellan november 2019 och februari 2020 genom möten, men Etiopien drog sig ur detta efter att ha bildat sig en uppfattning om USA som partiska. Under 2021 genomförde Sudan och Egypten gemensamma militärövningar vilket fick Etiopien att anslå FN:s säkerhetsråd att hålla i ett akut möte [2]. Där blev de uppmuntrade att fortsätta med möten i den Afrikanska Unionen, men det ledde inte till någon överenskommelse [5]. Dammkonstruktionen är mer än 80% färdig och i februari 2022 började den första elektriciteten tillverkas, vilket Sudan och Egypten tolkade som ett brott mot Declaration of Principles, och därmed skickade ett brev till FN:s säkerhetsråd, men på grund av mer brådskande och omfattande ärenden har det ännu inte behandlats där. Enligt International Crisis Group finns det inget som tyder på att en uppgörelse kommer att nås inom de närmsta månaderna, och den tredje fyllningen som påbörjas i sommar väntas leda till ytterligare spänning mellan parterna. En av de stora förhandlingspunkterna är att Egypten vill se bindande bestämmelser som tvingar Etiopien att släppa igenom en viss mängd vatten och övervakningsmekanismer som ser till att detta genomförs, Etiopien vill däremot inte binda sig längre än fyllnadsperioden och de vill ha en flexibel överenskommelse med periodiska avstämningar och modifieringar, medan Sudan vill se garantier på att de kommer kunna operera sina dammar effektivt [3]. Samtliga länder har en maximalistisk inställning där alla inte kan tillfredsställas, framförallt i det spända klimatet de själva har orsakat.
Det finns däremot några fördelar som man skulle kunna dra nytta av för länderna nedströms. Bland annat skulle GERD kunna hjälpa Sudan att kontrollera vattenflödet för att undvika översvämningar och därmed effektivisera jordbruket, samt bistå med filtrering för vattenkraftverken som slipper handskas med stora träd och dylikt [1]. Det finns också studier som tyder på att med satsning på vatten, energi och miljö-forskning kan grova problem undvikas [2]. De fyra mest praktiska lösningarna börjar med att man använder reservoaren i Aswan High Dam för att balansera bortfallet, vilket skulle vara möjligt under en sjuårsfyllning [1]. Denna reservoar har dessutom dubbla kapaciteten av GERD. En annan lösning som kan bistå i processen är att använda sig av icke-förnybart grundvatten, men där finns endast 2 miljarder kubikmeter så det är ingen hållbar lösning, men den kan bistå genom att mildra problemet. Egypten kan också plantera grödor som inte är lika vattenintensiva för att spara på det, vilket de till viss del redan börjat göra. Annars kan landet utforska andra teknologiska processer, exempelvis förbättra bevattningssystem eller schemaläggning av vattenextraktionen [4]. En annan mer kreativ lösning som förespråkas av vissa forskare är att bygga ihop Kongofloden med Nilen med hjälp av en 600 km lång kanal, som skulle kunna ge 95 miljarder kubikmeter till Egypten. Den skulle ta två år att bygga och kosta cirka åtta miljarder USD, alltså skulle internationell support behövas och det skulle vara mycket omfattande. Bygget av dammar här skulle också kunna förse hela Afrikas energibehov. Egyptiska ministrar påstår också att bygget skulle bryta mot internationell lag/praxis och göra Egypten sårbar för stämning, men experter instämmer ej. Även Sudan är öppen för denna lösning.
I en någorlunda jämförbar situation har länderna längs Senegalfloden skapat en organisation, OMVS, som ser till att vattnet delas på ett rättvist sätt och förvaltar dess intresse, med målet att säkerställa födosäkerhet, energiproduktion, fattigdomsbekämpning, och frihandelsfrämjande [7]. Detta är ett mycket välfungerande samarbete som visar hur Egypten och Etiopien hade kunnat lägga upp det. Det visar alltså att denna fråga har en mer allmän tillämpning och är viktig i världsomfattande mening. Experter styrker detta och en av tjugohundratalets största utmaningar kommer vara att bibehålla en
stabil och rättvis fördelning av vatten [8]. En faktor som förstärker detta är att behovet av vatten förväntas öka med upp till 55% mellan år 2000 och år 2050. En specialist i ämnet på Oregon State University hävdar att det finns tre grundläggande problem med vatten. Det första är vattenbrist och det andra är politiska konflikter som följer av den bristen. Vattenflödet mellan länder är det tredje problemet, där länder har möjlighet att utöva makt över varandra genom vattentillgång. Universitetet har sedermera ett program i Water Conflict Mangagement där målet är att identifiera områden där konflikter kan uppstå inom fem år då vattenpolitik är så pass viktigt.
En lösning på det generella problemet är genom frihandelns mekanismer. Genom så kallat virtuellt vatten kan vattenintensiva länder exportera till vattenfattiga för att utjämna tillgången [8]. Virtuellt vatten lagras i jord som används i jordbruk och produkten exporteras sedan med dess vatten. Detta är redan nu betydande, exempelvis kommer 40% av det virtuella vattnet i Europa från andra världsdelar, men på grund av subventionerat jordbruk, eftersom länder vill vara självförsörjande, stannar ofta handeln av virtuellt vatten. Denna handel är däremot en stor dold kraft bakom global stabilitet och är något som bör främjas, vilket kan göras genom att stötta bönder i vattenberikade områden att producera så effektivt som möjligt för export. Länders beroende av matimport gör de också mer integrerade med varandra vilket innebär att krigsföring mot ett annat land blir svårare, alltså främjas världsfred. Eftersom 160 av världens 220 länder är beroende av importerad mat har handeln med virtuellt vatten en viktig påverkan [8].
Utgångspunkten är alltså en enormt komplicerad konflikt från början, och det hjälper inte att parterna nästlat in sig i en fientlig position mot varandra. En diplomatisk lösning verkar avlägsen i det nuvarande klimatet, men det finns olika alternativ för att lindra effekterna eller andra alternativa vattenkällor. Hursomhelst är denna fråga relevant internationellt och det finns ett behov för att lösa världens färskvattensfördelning.
Referenslista
[1] M. Haddad. (2020). Saving the Nile [Internet]. Hämtad: 2022-03-16.
https://interactive.aljazeera.com/aje/2020/saving-the-nile/index.html
[2] G. Polakovic. (2021-07-13). Water dispute on the Nile River could destabilize the region [Internet]. USC News. https://news.usc.edu/188414/nile-river-water-dispute-filling-dam-egypt- ethiopia-usc-study/
[3] K. Al-Anani. (2020-06-16). Water Conflict Between Egypt and Ethiopia: A Defining Moment for Both Countries [Intenet]. Arab Center Washington DC. Hämtad: 2022-03-18. https://arabcenterdc.org/resource/water-conflict-between-egypt-and-ethiopia-a-defining-moment-for- both-countries/
[4] A. K. Yihdego, H. S. Khalil, Y. Salem. (2017). Nile River's Basin Dispute: Perspectives of the Grand Ethiopian Renaissance Dam (GERD). Global Journal of Human-Social Science Research.
[5] M. Saied. (2022-03-02). With world attention on Ukraine, Nile dam conflict escalates. Al-Monitor. Hämtad: 2022-03-21. https://www.al-monitor.com/originals/2022/03/world-attention-ukraine-nile- dam-conflict-escalates
[6] J. A. Pena-Ramos, R. J. Lopez-Bedmar, F. J. Sastre, A. Martinez-Martinez. (2022-03-24). Water Conflicts in Sub-Saharan Africa. Frontiers in Environmental Science, vol 10. https://www.frontiersin.org/article/10.3389/fenvs.2022.863903
[7] K. Komara. (2014-06-27). Setting the Example for Cooperative Mangement of Transboundary Water Resources in West Africa. Hämtad: 2022-03-24. https://blogs.worldbank.org/nasikiliza/setting- example-cooperative-management-transboundary-water-resources-west-africa
[8] B. Lufkin. (2017-06-16). Why ‘hydro-politics’ will shape the 21st Century. BBC. Hämtad: 2022- 03-20. https://www.bbc.com/future/article/20170615-why-hydro-politics-will-shape-the-21st-century
[9] B. Mutahi. (2020-01-13). Egypt-Ethiopia row: The trouble over a giant Nile dam. BBC. Hämtad: 2022-03-20. https://www.bbc.com/news/world-africa-50328647
