Demokratiska principer i Afrikas länder
Demokratin i Afrika och dess villkor har ständigt förändrats, och därför ska denna rapport diskutera detta. Frågeställningen lyder på vilket sätt har länderna i Afrika förändrat sin maktfördelning gentemot yttrandefriheten mellan åren 1986 och 2006. Detta är viktigt då fri opinionsbildning till stor del handlar om yttrandefrihet och jämlikhet samt att maktfördelning ofta representerar vem som bestämmer i landet, det vill säga om någon grupp i samhället har mer makt än de övriga.
Metod
För att genomföra denna efterforskning användes V-Dem (Varieties of Democracy) som är en hemsida vars uppdrag är att mäta och förmedla hur omfattande demokratin är runt om i världen. Databasen drivs med hjälp av statliga medel från länder runt om i världen. De parametrar som används är ”Freedom of discussion”, det vill säga yttrandefrihet, eller mer specifikt om vuxna kan tala privat och publikt utan att riskera statliga trakasserier, och ”Egalitarian Democracy Index”. Den sistnämnda kretsar kring hur makten distribueras över sociolekter, som kön, religion och etnicitet, men även hur väl rättigheter skyddas och utnyttjas av de olika grupperna. I stort mäts jämlikheten i länderna. Dessa parametrar mäts i en tjugoårsperiod mellan 1986 och 2006. De länder som kontrolleras finns i en bilaga längst ner.
Slutsatser
Tabell 1: 1986 års tabell av maktspridningen som en funktion av yttrandefriheten.
Tabell 2: 2006 års tabell av maktspridningen som en funktion av yttrandefriheten.
Som man kan se i tabellerna, har stora förändringar skett. Trenden pekar på att både yttrandefriheten och maktspridningen har ökat i länderna, då en mycket stor del av länderna jobbat sig uppåt mot det högra hörnet som representerar total maktspridning och yttrandefrihet. Dock har ökningen inte varit konstant, utan vissa länder har skiftat mellan en ökning och sänkning. Det finns även ett fåtal länder som totalt minskat på båda axlarna. Bland dessa hittar vi Sudan, Gambia och Zimbabwe. Det finns diverse anledningar till detta, men en gemensam faktor är korruption och maktmissbruk.
Sudan är ett av de länder som försämrats under årens gång utifrån dessa aspekter. Framförallt har detta skett runt 1988 och 2003–2004. 1989 var ett intensivt år för Sudan, anledningen till detta var en militärkupp. Detta ledde till stora islamiseringar, som redan tidigare pågått under presidentens order. Nu var det dock ännu radikalare. Muslimska brödraskapet är en organisation som vill bilda en muslimsk välfärdsstat vars lagar och värderingar främst baseras på Koranen. Efter revolutionen fick denna organisation väldigt mycket inflytande, och det kombinerat med en militärt styrd regering efter militärkuppen, bådar illa. För att en kupp ska lyckas i ett land måste det politiska läget vara instabilt, det förklarar att vändpunkten var 1988 istället för 1989. Däremot var minskningen på båda faktorerna större efter 1989. Läget är sedan konstant under en period, tills åren kring 2003–2004. Då sker ett rejält hopp i framförallt yttrandefriheten, men också maktspridningen. Det som hände är att en sydsudanesisk gerilla gjorde uppror, under en lång period ledde fredsförhandlingarna ingenstans, men mot slutet av 2003 gör man upp ett fredsavtal. Dessutom lättade man på censur av press, så att fredsförhandlingar skulle underlättas, då det var ett villkor. Detta ledde givetvis till en mycket mer omfattande yttrandefrihet, och även till maktspridning.
I Gambia har också dessa förutsättningar för demokrati minskat, men framförallt har yttrandefriheten backat. De viktigaste åren för utvecklingen har varit omkring 1993 och 1995. Den största förklaringen till detta är förmodligen militärkuppen som skedde i mitten av 1994. Detta skedde av löjtnant Yahya Jammeh som hävdade att det tidigare varit korrupt. Han tog omedelbart över makten och hävde landets författningar, förbjöd alla politiska partier samt kontrollerade pressen väldigt noga. Detta hade självklart stora inverkningar på yttrandefriheten i landet, samt i mindre mån jämlikheten. Innan denna incident hade man haft en president som under en 24-årsperiod gjort landet till en liberal demokrati som likande de i väst. Som sagt, ska det politiska landskapet vara relativt osäkert för att en militärkupp ska lyckas och det kan förklara att vändningen för faktorerna skett strax innan kuppen. Efterhand lät regimen sig demokratiseras, bland annat genom demokratiska val. Dessa har dock fått kritik och ansetts vara uppgjorda. 1995, när vändningen börjar komma, var de flesta av ministrarna civila, det vill säga stod utanför militären. Trenden fortsatte och en författning som lättade på regelverket antogs 1996. Det var bland annat här valen började och fler partier tilläts. Detta instiftades redan samma år och orsakade framförallt ett språng framåt i yttrandefriheten, även om man fortfarande är bakom den forna demokratiska staten från 1980-talet. Efter dessa vändningar har trenden nästan exklusivt varit en allt mer demokratisk stat.
Zimbabwe tillhör den skara av länder vars demokratiförutsättningar minskat. De mest betydelsefulla tidpunkterna för faktorerna i denna undersökning är runt decennieskiftet 1990, 1998 samt 2002. Landet har i princip bara haft en ledare, sedan det första valet 1987 till 2017 styrde Robert Mugabe landet. Detta har så klart effekter på landets maktspridning och jämlikhet, framförallt då inget av valen beskrivits som fullt demokratiskt. Situationen förvärras av att det under en lång period, ungefär från 1988 till 1999, saknas politisk opposition. Ett krig, som också det innebär negativa konsekvenser för demokratin, tvingade oppositionspartiet att ansluta sig till det ledande partiet, vilket skapade en tom lucka i politiken. Detta utnyttjade regimen och censuren blev väldigt utbredd. Under denna period skedde också en ekonomisk kris som ledde till stora protester och ur detta skapades senare ett oppositionsparti. En ytterligare faktor som kan spela en liten roll i detta är att ett guldraffinaderi öppnade 1989 i Zimbabwe. Det är endast de förmögna som tjänar mycket på detta och deras förmögenheter utvidgas mycket samt att de bidrar en del till statskassan. Detta ger dem mer makt över staten, vilket kan minska maktspridningen. 1998 sker nästa stora fall i framförallt yttrandefriheten, som kan förklaras av de ekonomiska problemen. Läget försämras avsevärt under året, t ex genom ett militärt ingripande man inte har råd med i Kongo-Kinshasa. Fackföreningar och arbetsgivare går ihop och ställer krav på staten för att sätta stopp för korruption och statens slösaktiga anda. Regeringen blir missnöjd av detta och förbjuder strejker, vilket bibehålls i ett halvår. Detta inskränker otroligt mycket på yttrandefriheten. Året därpå bildar fackförbunden ett politiskt parti, men läget försämras ändå. Nästa dip kommer 2001. Inför valet 2002, kampanjar partierna för fullt, men regimen kampanjar med en okonventionell metod. Tidigare hade man låtit rättsväsendet verka relativt ostört, men detta ändrades. Istället för opartiska domare, blev det regimtrogna som fick verka fritt i lagens namn. Journalister blev trakasserade, utländska ambassader hotades och partiets högt uppsatta medlemmar fick angripa sjukhus och företag för att kräva dem på skadestånd. Ekonomin försämrades ytterligare och bidragen från utlandet drogs nästan helt in. Detta då man inte lät utomstående parter övervaka valet, det politiska våldet var väldigt omfattande samt att ekonomin sköttes väldigt dåligt. Maktmissbruket fortsätter även åren därpå och Zimbabwes förutsättningar för demokrati fortsätter att sjunka, i alla fall under den valda tiden.
Det finns ett relativt klart samband mellan maktspridningen och yttrandefriheten, och trenden är att båda ökar över tid, vilket ger bra förutsättningar för en demokratisk framtid. I vissa länder har det funnits en bakåtgående trend. Detta beror framförallt på att en regim tagit över i landet och saboterat demokratin som funnits tidigare. I de övriga länderna har samtliga förbättrat sig totalt över tjugoårsperioden, även om det kan ha funnits dippar under åren.
Källförteckning
V-dem, https://www.v-dem.net/en/analysis/MotionChart/
Nationalencyklopedin, NE.se, artiklar om länderna
Bilaga
Angola, Benin, Botswana, Burkina-Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken, Djibouti, Ekvatorialguinea, Eritrea, Etiopien, Gabon, Gambia, Ghana, Guinea, Guinea-Bissau, Elfenbenskusten, Kamerun, Kenya, Komorerna, Kongo-Brazzaville, Kongo-Kinshasa, Lesotho, Liberia, Madagaskar, Malawi, Mali, Mauretanien, Mauritius, Moçambique, Namibia, Niger, Rwanda, Senegal, Sierra Leone, Somalia, Sydafrika, Sudan, Swaziland, Tanzania, Tchad, Togo, Uganda, Zambia och Zimbabwe har tagits med i undersökningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar