KUWAITKRIGET
Bakgrund
Kuwait är ett litet land på den arabiska halvön. Kuwait
angränsar till Saudiarabien, Irak och den Persiska viken. Kuwaitkriget, eller
Gulfkriget som det även kallas, består i denna text utav Iraks invasion av
Kuwait, och omvärldens bemötande av den, alltså kriget för att få ut Irak ur
Kuwait. Krigsåren är 1990-1991.
Hur uppstod konflikten?
Efter Iran-Irakkriget
1980-88, där Kuwait för övrigt stöttat Irak ekonomiskt och av den anledningen
blivit måltavlor för iranska attentat, var Irak djupt skuldsatt. Kuwait hade
också redan sedan 1970-talet donerat stora summor pengar till Irak, i utbyte
mot säkrade gränser, dvs att Irak inte skulle anfalla Kuwait. Under kriget
ansåg Irak att de pengar som gavs ut var bidrag och donationer, och inte lån.
Därför hade Irak inga planer på att betala tillbaka, och det kom sedan som en
chock när de förstod att ”bidragsgivarna” ville ha tillbaka pengarna, eftersom
att Irak ansåg sig ha skyddat alla från Iran, som ville ta över hela Mellanöstern.
Efter kriget krävde Irak att Kuwait skulle stryka Iraks skuld och dessutom ge
ut ett nytt lån. Det lånet skulle vara till restorationen av Irak, bland annat
till att fixa arbete till Iraks stora armé, som de inte kunde demobilisera på
grund av bristen på arbete. Saddam Hussein, Iraks diktator, som ansåg att Irak
räddat alla andra arabländer från Iran, tyckte att han var berättigad ett lån
för att bygga upp sitt land eftersom han offrat sitt folk för att hjälpa de
andra arabländerna. Då han ändå inte kunde demobilisera sin armé tänkte han att
han kunde använda sin armé för att pressa Kuwait till att ge ut lånet.
När han dessutom fick höra att Kuwait hade tagit olja från
den irakiska delen av Rumaila, ett delat oljefält, för ett värde av 2,4
miljarder dollar och att Kuwait sålt mer olja än vad OPEC(Organization of
Petroleum-Exporting Countries) fastställt. Med det sänktes oljepriset, vilket i
sin tur drabbade Iraks ekonomi, och det såg Saddam Hussein som ekonomisk
krigsföring gentemot Irak och han ville kompenseras för de ekonomiska
förlusterna, vilket han inte blev. Anledningen till att Kuwait sålde mer olja
var att Irak hade begärt att få producera mer olja på grund av de ekonomiska
problemen. I protest till det producerade Kuwait och Saudiarabien mer olja. De
ovan benämnda ”attackerna” mot Irak sågs som en tillräcklig anledning för att
kunna stationera ut trupper vid Kuwaits gräns för att visa att man inte kunde
tolerera detta. Armén kunde som sagt inte demobiliseras, så för Irak var det lika
bra att använda den till att hota Kuwait. En annan ekonomisk fördel som fanns i
att ta över Kuwait för Irak var att Kuwait var ett lätt byte, men det fanns en
massa ekonomiska fördelar. T ex skulle ett angrepp kunna totalt stryka skulden
till Kuwait, och med Kuwaits rika statskassa skulle man dessutom kunna betala
tillbaka skulden till de andra länderna man lånat av och kunna bygga upp Iraks infrastruktur.
Om Irak skulle ha kontroll utav både sin egen och Kuwaits olja, som idag
motsvarar ca 10% utav all olja, skulle det utgöra en stor del utav oljan på
marknaden, vilket skulle ge Irak mycket makt och pengar. Trots att det fanns
trupper utstationerade och många bra anledningar till att invadera Kuwait tog
inga länder Iraks hot om invasionen seriöst, utan de ansåg det vara absurt och
orealistiskt att Irak skulle kunna anfalla Kuwait. Inte ens när Irak uttryckte
det precis innan attacken trodde omvärlden på det.
Förutom de ekonomiska skälen finns det också fler
anledningar till varför Irak anföll Kuwait. Storbritannien hade blivit
mandatärmakt för bland annat Kuwait och Irak efter att det Osmanska riket
upplöstes under slutspurten av första världskriget, och därmed fått dra gränsen
mellan de två länderna. Arbetet inleddes 1921 och Storbritannien, som tänkte
taktiskt, ville inte riskera att Irak skulle ha en stor flotta ute på haven,
som då skulle konkurrera med Storbritannien. Av den anledningen gav de endast 6
mil kust till Irak, medan Kuwait fick hela 50 mil, en sträcka som de aldrig i
närheten haft förut. Irak var väldigt sura, då de bara fick 6 mil och inte hade
någon möjlighet att bygga en djuphavshamn, dvs en hamn dit även större båtar
kunde ta sig till och som är väldigt bra för handeln. Alternativet till en
djuphavshamn blev en mindre hamn vid staden Basra, där fartygen fick köra
igenom Shatt al-Arab, en flod som vid den tiden låg helt i Irak. Det var inte
lika optimalt som en djuphavshamn i den Persiska viken, men det var den bästa
lösningen. Fram tills 1975 funkade det bra, men sedan gav de bort landet öster
om floden i Algerfördraget, så att gränsen drogs vid floden, i utbyte mot att
Iran slutade stötta kurderna i Irak, som gjorde uppror. Några år senare, 1980,
startade Iran-Irakkriget där Irak hade tänkt ta tillbaka sin absoluta kontroll
över Shatt al-Arab. Åtta år senare hade ingenting förändrats, förutom att
hamnen var borta och alla fartyg hade slutat använda sig av Shatt al-Arab. Iraks
andrahandsval var en djuphavshamn i staden Umm Quasr. Staden ligger precis vid
den kuwaitiska gränsen, och den lilla viken som går in till staden ansåg både
Irak och Kuwait sig äga. Dessutom försvårades byggandet ytterligare för Irak då
två öar precis vid staden ägdes av Kuwait. Dessa öar krävdes för byggandet av
hamnen, men trots att Irak ville köpa eller hyra dem för mycket pengar vägrade
Kuwait, vilket gjorde att det inte gick att bygga någon hamn i Umm Quasr. Den
enda lösningen som fungerade för Irak var då att transportera sin olja genom
rör som gick igenom Turkiet och Saudiarabien. Det var en väldigt dålig lösning,
eftersom att de inte själva kunde reglera en hamn och slippa betala en avgift,
dessutom så kunde både Saudiarabien och Turkiet stänga av oljetillförseln när
det behagade dem, vilket skulle resultera i en katastrof för den irakiska
ekonomin. Irak kände att de var berättigade mer kust så att de kunde bygga en
hamn, vilket också var ett motiv till att invadera Kuwait. Det Osmanska riket
blev som sagt upplöst mot slutet av det första världskriget, och Irak och
Kuwait hade både varit delar av riket, så när det löstes upp kände de att
Kuwait borde tillhöra Irak som en nittonde provins, istället för att vara ett självständigt
land. De hade alltid varit tillsammans, och Irak kände att de hade en viss historisk
tillhörighet med Kuwait, vilket enligt Irak berättigade deras intåg och attack.
Det fanns även en viss oenighet över gränsen mellan länderna, vilket skulle
lösas ifall Kuwait tillhörde Irak.
Det fanns många anledningar till att Irak bestämde sig för
att marschera in i Kuwait den andra augusti 1990. De flesta av de anledningarna
var ekonomiska eller territoriella skäl, men det finns även andra skäl som fick
Irak att bli övertygade om att marschera in i Kuwait. En av dem berodde på
flera missförstånd. Saddam Hussein var väldigt ovan vid andra kulturer och
tankesätt, speciellt västländers. USA hade stöttat Irak igenom t ex
Iranattacken och överblickat de dåliga mänskliga rättigheterna för att ge Irak
stora bidrag, och när Hussein hade ett möte med den amerikanske ambassadören April
Glaspie fick han intrycket att USA inte skulle blanda sig i några konflikter i
mellanöstern, när hon i själva verket menade att USA inte hade några åsikter i
Mellanösterns konflikter för nuvarande. Det fick honom att helt missbedöma hur
omvärlden skulle reagera på en potentiell attack. Han såg det som ett grönt
ljus för att gå vidare med sin plan när han egentligen inte borde. En annan
faktor som kanske hade fått Hussein att avbryta attacken var att Husseins
anställda var rädda för att berätta dåliga nyheter för honom. Till och med hans
utrikesminister fasade att berätta dåliga nyheter. När Hussein endast matades
med bra nyheter om omvärlden fick han ett förvrängt perspektiv, som fick honom
att våga mer och inte kunna överväga konsekvenser och dylikt från ett bra
perspektiv.
Hur gick förloppet till?
När Irak gick in i Kuwait den andra augusti 1990 tog det
endast ett fåtal timmar för armén att besegra de symboliska kuwaitiska
trupperna. Kuwait hade visserligen kunnat göra större motstånd, men de hade
inte vågat rusta upp sin armé på grund av att det skulle kunna ses som en
ytterligare förolämpning mot Irak. Kuwaits armé var inte heller tillräckligt
stor för att kunna skydda landet under en längre period, så de ville inte slösa
människoliv. Därför var det ett relativt enkelt intåg för Irak. Därefter
stängde Irak sin gräns och alla utlänningar från västvärlden togs som gisslan
för att agera som mänskliga sköldar i ett eventuellt krig. Hussein tog också
steget att deklarera Kuwait som den nittonde irakiska provinsen den åttonde
augusti, alltså att Kuwait övergått från en statsbildningen till en del av
landet, likt ett län eller landskap. Det visade på hans vilja att ta till krig
för att skydda den nya delen av landet, eftersom att FN redan samma dag som
invasionen gjort en resolution där aktionen fördömdes och Irak skulle lämna
Kuwait omedelbart. Det var den första resolutionen i en lång rad med hela tolv
resolutioner. En av resolutionerna gjorde så att sanktioner sattes på Irak och
i den tolfte och sista resolutionen, resolution 678 som skrevs den 29 november,
bestämdes det att sanktionerna skulle fortsätta och det sista datumet för ett
fredligt tillbakadragande sattes den 15 januari. Hade inte Irak dragit sig
tillbaka när det datumet passerat skulle det då gå till krig. Även om det inte
var optimalt för USA att föra det eventuella kriget geografiskt sett, tog USA
under ledning av George Bush huvudansvaret över operationen, som de valde att
kalla Operation Desert Storm. USA ansåg det vara ett alldeles för viktigt krig
och i ett citat av Bush säger han att USA är villiga att gå den extra milen för
fred. Med ytterligare territorium hade Irak för mycket makt och inflytande. Det
var det starkaste landet vid den Persiska viken och med en stor del av oljan
ute på marknaden fick Irak mycket inflytande över oljepriser. Dessutom var Irak
ett hot mot Israel, som var som en polismakt och höll Mellanöstern under
kontroll. USA såg det som deras plikt att restorera maktbalansen i Mellanöstern
och vågade inte förlita uppdraget på någon annan nation.
Irak ignorerade helt kravet från omvärlden om att lämna
Kuwait, även om sanktionerna skadade landet och befolkningen hade det dåligt.
Det kom in väldigt många förslag på fredliga lösningar och kompromisser från
länder runt om i världen, men USA ville inte lyssna på något annat än att Irak
skulle dra sig ur Kuwait helt villkorslöst. Irak visade inga spår på att göra
det och allteftersom den 15 januari närmade sig förberedde sig de involverade
nationerna på krig. USA hade sitt läger i Saudiarabien, som under lite press
gått med på det. Den 17 januari, det vill säga två dagar efter datumet som
satts som sista datum för en fredlig reträtt, började USA skicka bomber över
Irak. I 42 dagar släpptes 88 500 ton bomber, vilket gör det till en av de mest
intensiva bombningarna i historian. 7% av de bomberna var precisionsstyrda s.k.
smart bomber, men ändå valde man att säga att bombningarna var konstruerade för
att göra så lite skada som möjligt för civila, trots att 93% av bomberna bara
hade ca 15% chans att träffa målet. USA hade som sagt huvudansvaret för
krigsföringen, men de efterlyste internationell hjälp. Det skulle ge mycket
större effekt och sannolikt få Irak att kapitulera fortare eftersom att de
skulle insett att hela världen gick emot dem och de var chanslösa enligt USA. Trots
det hade endast 15% av hela operationen ursprung från något annat land än USA.
Taktiken för angreppen var att skada alla viktiga tillgångar
för den irakiska armén, men en stor del av de civila tillgångarna drabbades
också hårt. USA riktade t ex in sig på elen, men eftersom att det var omöjligt
att bara ta bort elen på de militära anläggningarna, blev hela landets el i
stort sett borttagen. En annan fördel med detta var att USA och västvärlden
fick en långsiktig hävstång, då det behövdes elektriker från västvärlden för
att kunna fixa elektriciteten. För att få tillbaka elen kunde då Irak tvingas
uppfylla krav och kriterier som västvärlden kunde sätta. Dessutom isolerades
Irak från omvärlden. Även om USA sa att de civila konsekvenserna inte var med
flit, utan indirekta skador, så hade USA som motiv att få det irakiska folket
att själva gå emot Hussein, vilket bland annat resulterade i kurdiska och shiitiska
revolter. USA ville också visa upp sin krigsmakt, vilket skulle kunna få Irak,
och omvärlden, att backa undan för USA. Sanktionerna mot Irak fortsatte under
krigets gång, vilket gjorde situationen sämre för irakier, som redan hade det
dåligt. Dessutom fick Irak ekonomiska problem med att bekosta kriget.
Jordbruket i Irak hade det dåligt med lite och smutsigt vatten, vilket ledde
till mindre skördar. Vattnet för resten av befolkningen var också smutsigt med
stora problem i avlopp och dylikt. Då spreds en massa sjukdomar och många dog
utav det också, speciellt eftersom att USA också riktade in sig på sjukhus och
broar, så man inte kunde ta sig någonstans och sjukhusen inte kunde göra mycket
nytta när de var helt eller delvis bortsprängda. Många människor dog också som
resultat utav bomberna USA fällde över Irak. Enligt andra källor, som en
mänskliga rättigheter-organisation och två före-detta högt uppsatta militärer
var det ett huvudobjekt att drabba civilbefolkningen hårt. Enligt källorna
ville USA slå ut Irak militärt, politiskt och ekonomiskt för att eliminera det
irakiska hotet. De ville att folket skulle ha det så eländigt att de slutade
stödja Hussein, utan klandra honom för deras situation och därmed störta honom.
De ville också göra Irak mer beroende av västländerna ekonomiskt. Därför menar
källorna att följderna för de civila inte var en tragedi, utan något avsiktligt
som spelade in i USAs taktik. Median, i alla fall i västvärlden, visar en bild
av ett ”kliniskt rent krig”, dvs ett krig kämpat med precision och så få civila
konsekvenser som möjligt, även om det inte helt stämmer. En anledning till
detta är att median inte hade samma frihet som de brukar ha. De fick t ex
endast hålla sig nära intill en viss person de blivit hänvisade till, och om de
bröt regeln och vandrade iväg blev deras presstillstånd indraget och de blev
omedelbart hemskickade, och allt de skrev och rapporterade om blev censurerat.
Den 24 februari 1991 påbörjades markkriget. Amerikanska
trupper, med stöd av andra länders trupper, gick in i Irak och endast 100
timmar senare, den 28 februari, kapitulerade Irak. USA hade endast tagit sig
några kilometer in på det ursprungliga irakiska territoriet, men gick med på
vapenvilan. Det finns många anledningar till att USA nöjde sig med att bara
tvinga tillbaka Irak, och inte ta över hela Irak eller åtminstone störta Saddam
Hussein, men den största, i alla fall till ytan, var att Bush inte ville
försaka fler amerikanska liv. En annan var att USA ville kunna skryta om
bragden att besegra den fjärde största militärmakten i världen, dvs Irak, på
bara hundra timmar. USA hade inte heller något intresse av att ha Irak som en
lydstat eller dylikt. De ville inte heller skapa ett maktvakuum eller göra
Saddam Hussein till en martyr. Hade de lämnat Irak utan en egentlig makthavare
hade Syrien och Iran sannolikt försökt fylla det, vilket möjligen skulle skapa
ett nytt krig och förstöra maktbalansen. USA resonerade också så att Irak under
Hussein inte var tillräckligt starkt att göra något, men om han blev en martyr
skulle folket kanske ta efter hans resonemang och de skulle åter ge sig på
Kuwait. USA ville inte heller riskera relationen med Sovjet och Kina, som ansåg
att USA inte hade mandat för ytterligare krigsföring, då de endast skulle driva
ut Irak ur Kuwait, och det uppdraget hade slutförts. Att striderna tog slut då
gjorde också så att Iraks trupper kunde ta sig till norra respektive södra
delen av Irak i tid för att slå ner uppror av kurder respektive shiiter. De
hade startat upproren i hopp om att USA skulle hjälpa till, men det kom ingen
hjälp utav amerikanska styrkor. Det ansågs vara ett inbördeskrig och USA ville
inte heller blanda sig med folkgrupperna politiskt sett.
Den tredje mars gick Irak med på fredsvillkoren via ett öppet
brev. Fredsvillkoren innebar att Irak behövde följa resolutionerna som skrivits
tills vidare.
Vilka är följderna?
En månad efter Irak gått med på fredsvillkoren, den tredje
april, kom en ny resolution ut med de riktiga villkoren för freden. De var
hårda mot Irak, men Hussein hade inget annat val än att gå med på dem. Alla
massförstörelse-vapen Irak hade, dvs sina kemiska, biologiska och kärn-vapen,
var tvungna att förstöras. De skulle också betala ett skadestånd till Kuwait
som skulle betalas av med andelar av inkomsten från oljan. Det bestämdes att
FN:s säkerhetsråd skulle dra gränsen till Kuwait. Iraks handel skulle också
kontrolleras, med bland annat en begränsning på hur mycket mat och medicin som
fick importeras. En liten armé skulle sättas vid gränsen bara för att hålla
koll på Irak, samt FN skulle kontrollera och hålla koll på Irak under en tid
framöver. Ifall Irak höll sig till bestämmelserna skulle sanktionerna gradvis
minska och till slut försvinna.
En annan följd av kriget är miljöproblem. Under markkriget
drogs irakierna tillbaka, och när de gjorde det tände de eld på hundratals av
Kuwaits oljekällor. På så sätt förstörde de inte bara för Kuwait, utan det
innebar också stora problem med miljön därefter. Det tog flera månader att
släcka alla bränderna och en mycket stor mängd havsvatten användes till det,
något som kan ha påverkat ökenklimatet och ökat uttorkningen i Kuwait. Dessutom
blev en mycket stor del av Kuwait smutsigt på grund av oljestänket. Irak hällde
ut kuwaitisk olja i den Persiska viken, dock kunde livet i viken klara sig
undan relativt bra till forskarnas förvåning. Också alla bomber som fälldes
över Irak bidrog till mycket miljöförstörelse. Det var bland annat kemiska fabriker
och kärnreaktor som förstördes utav bomberna och släppte ut sina giftiga ämnen.
Många utav handgranaterna innehöll uran, vilket spreds och även pansarvagnarna
Irak använde innehöll miljöfarliga ämnen. Även om problemen inte var lika
katastrofala som de hade kunnat vara, innebar det väldiga problem för miljön.
En av de mer uppenbara konsekvenserna är att Kuwait blev
befriat från Irak och fick tillbaka sin status som en självständig nation.
Många kuwaitier flydde också landet innan kriget, då de inte ville uppleva ett
förödande krig. Det bidrog till att Kuwaits population minskade, dessutom
minskade den ytterligare under kriget då väldigt många dog utav bomberna och
slagen. Situationen för irakier blev också sämre, med bland annat sämre
infrastruktur som behövde rustas upp efter kriget. Ekonomin i Irak drabbades
också väldigt hårt och bidrog med en massa problem i Irak. Även Irak fick en
minskad befolkning, då massvis med kurder och shiiter lämnade landet för att
fly till Turkiet respektive Iran efter att deras revolter blivit nedslagna.
En lite större konsekvens av detta kriget var USAs invasion
på Irak 2003. Situationen mellan Irak och USA blev väldigt ansträngd och efter
terrordåden den elfte september 2001 blev det ännu värre. Då anklagade USA Hussein
för planer att tillverka och använda så kallade massförstörelsevapen och
stöttade terrorister. Irak gjorde även ett bristande jobb med att följa
resolutionerna, vilket bland annat ledde till att sanktionerna var kvar och
skadade folket. Även om FN inte gav något mandat till att gå in i Irak,
trotsade USA och några andra länder som Storbritannien detta och gick in i
Irak, vilket man kan säga är en konsekvens utav Kuwaitkriget. Det har inte
hittats något bevis som stödjer USAs hävdande om att Irak hade massförstörelsevapen
eller att Hussein stöttade terrorism.
Sammanfattning
Kuwaitkriget var ett krig i Mellanöstern, där Saddam
Husseins dåliga förståelse av västvärlden och försök till att rädda sitt land
kastade in Irak i ett i stort sett omöjligt krig att vinna. Hela världen tyckte
att Irak skulle respektera Kuwaits suveränitet. Därför fick USA mandat av FN
att marschera in med sin armé för att befria Kuwait, vilket de också lyckades
med. Förlusten och Husseins motvilja att acceptera fredsvillkoren gick ut över befolkningen
i Irak, som hade det hemskt på grund av landets fallerande ekonomi, den dåliga
miljön och en massa andra faktorer. Kriget skulle dessutom följas av ett ytterligare
krig mellan USA och Irak, som ibland kallas det andra Gulfkriget.
Källor:
Kuwaitkriget – FN som aktör
och arena, Tommie Sjöberg, 2010.
Källkritik:
Denna sida är en hemsida som tillhör den storbritanniska
militären och rapporterar om alla konflikter Storbritannien varit involverad i.
Eftersom att allt är skrivet av människor i den storbritanniska armén är den
inte opartisk, utan vinklad för Storbritannien och kommer kanske inte ha med
all fakta som skulle kunna få Storbritannien att framstå som lite sämre. De
försöker också få sig själva att se ut som hjältarna och överdriva det bra
Storbritannien gjort och dess betydelse. Om man bortser från det har all fakta
stämt överens med det från andra källor, även om den inte framställs på ett helt
opartiskt vis. Därför kan man lita på själva faktadelen av texten med t ex
siffror och datum. Det framgår inte heller ett datum då texten skrevs och om
den blivit uppdaterad sedan dess, vilket kan betyda att källan är föråldrad
eller saknar väsentliga delar, som kanske tillkom efter att källan skrevs. Det
bidrar till att minska trovärdigheten för denna källa. Något annat som saknas
är vem som skrev källan. Det framkommer ingen skribent, vilket kan betyda att
den som skrev det kanske inte vill stå för vad den skrivit. Man kan inte kolla
upp ifall skribenten är sakkunnig eller inte, det skulle kunna vara vem som
helst och en professor är kanske mer sakkunnig än ett skolbarn, som likväl hade
kunnat skriva texten. Det bidrar också till att sänka trovärdigheten i just
denna källa. Den här källan har alltså ett västerländskt perspektiv på det hela
med framförallt fokus på Storbritannien under kriget, vilket inte gör den helt
opartisk utan en rätt vinklad källa. Källan utgörs också av text på engelska,
vilket möjligtvis skulle kunna leda till en missuppfattning och då
felinformation i min text, även om det inte är särskilt sannolikt.
Källan innehåller inte lika mycket
information som många andra av källorna jag använt mig av, men den har många
bilder som kan hjälpa en förstå innehållet och kommer med ett relativt nytt
perspektiv på saker och ting och tillför lite ny, men ändå trovärdig
information. Jag anser att källan är relativ till mitt ändamål. Den skriver
endast om Kuwaitkriget och innehåller information om det ämnet, vilket är
precis det jag söker. Trots att den inte är helt trovärdig passar denna källa
bra till mitt syfte, men man får tänka på att hela tiden jämföra information
till säkrare sidor, exempelvis ne.se. Sammanfattningsvis är det här en tämligen
partisk och subjektiv sida som vill få Storbritannien att se bra ut, men sidan
innehåller ändå fakta som är av användning till att skriva denna text.
Tommie Sjöberg, Kuwaitkriget – FN som aktör och
arena, 2010.
Denna
källa är en bok skriven 2010 av Tommie Sjöberg. Enligt Studentlitteratur.se(https://www.studentlitteratur.se/#person/233902/Tommie+Sj%C3%B6berg)
är han docent i historia vid Lunds universitet. Det betyder att han är väldigt
insatt i sitt ämne och är sakkunnig, vilket bygger upp trovärdigheten. Han har
också skrivit flera andra böcker om liknande konflikter som till exempel
Koreakriget. Det bygger på trovärdigheten genom att bekräfta skribentens
expertis inom konfliktområdet och att skribenten är väldigt seriös i sitt arbete.
Att det är en bok ökar också chansen markant då det krävs mycket mer arbete för
att publicera en bok, än lägga ut en artikel på nätet. Oftast läser man igenom
allting och redigerar boken, så att det inte finns några felaktigheter och
allting stämmer. Det är dåligt för både författaren och förlaget att boken är
felfri, då ingen vill köpa boken och det kan ge ett dåligt rykte och anseende.
Dessutom är det svårare att revidera en bok, då en helt ny upplaga måste ges ut,
än en hemsida som lätt kan uppdateras närsomhelst. Då blir det viktigare att
göra rätt den första gången. Syftet med denna bok är dessutom att använda den som
kurslitteratur, dvs ett läromedel för att utbilda människor och det gör det
ännu viktigare att allting är korrekt, och då blir det sannolikt granskat på
ett mer ingående vis. Informationen i boken har stämt överens med den jag
samlat från mina andra källor i det jag kunnat jämföra, vilket gör källan mer
trovärdig. Det har också tillkommit mycket bra och ny information, då denne
varit mer ingående och på djupet än mina andra källor. Anledningen till att jag
kan lita på det som inte jämförts är att allt annat stämt överens med tidigare
information och det är en pålitlig och seriös källa. Texten är skriven på ett
objektivt vis, och framhäver positiva och negativa sidor av allt för alla, utan
att vinkla informationen till någons fördel, utan består bara av fakta och
tankesätt av de inblandade parterna. Bokens publiceringsår är 2010, vilket gör
källan till en tämligen nyskriven informationskälla som inte hunnit bli
föråldrad eller inaktuell. Då minskas risken markant att det tillkommit nya
aktuella saker som saknas i boken, framförallt då kriget skedde runt 1990.
Den
här boken är väldigt relevant för mitt syfte. Den innehåller information om det
jag ska skriva om och informationen är väldigt utförlig. Informationen är dock
väldigt detaljerad, kanske även lite för mycket. Allting tas upp på djupet,
vilket är bra för att få en förståelse av ämnet, men eftersom att det står väldigt
mycket, tar det upp en stor del av arbetstiden, vilket kan bli en stor nackdel
speciellt när man inte skriver på samma detaljerade plan som i boken. Däremot
kan man själva välja och vraka det som man tycker är viktigt och relevant i
texten och man matas med mycket och djupgående information, vilket är bra.
Sammanfattningsvis var detta en av de mer trovärdiga källorna jag använt mig av
under detta arbetat. Det var en av de mest relevanta informationskällorna och
den jag använde mig mest av under arbetet.
Denna källa är en kontrollerad och säker källa. Alla texter
på sidan skrivs av sakkunniga och de läses igenom och informationen i dem ses
igenom så att allting är korrekt. När något nytt relevant sker uppdateras även
artiklarna. Dock är en nackdel med den här källan att det inte står vilket
datum den uppdaterades eller publicerades, men man kan ofta se årtal på viss
fakta i artiklarna. NE.se är en seriös källa av många anledningar. I just den
här artikeln om Kuwaitkriget kan man dock fastställa att den är skriven och
publicerad innan år 1996, då skribenten avled. Då kan det ha tillkommit ny
fakta om kriget som kan vara väldigt relevant, och påverka trovärdigheten på
källan och göra den föråldrad. Det fullständiga namnet är National Encyklopedin
och det är ett företag med många anställda och det finns även väldigt många
olika delar av NE, exempelvis en uppslagsbok och flera
ordböcker. Det uppstod genom ett samarbete mellan ett bokförlag, Svenska
sparbanksföreningen och Statens kulturråd 1985. Alltså har NE funnits relativt
länge och är en väldigt seriös källa då det uppkom genom ett samarbete mellan
seriösa parter. Sidan riktar dessutom in sig till skolor, med till exempel NE
skola. Det är till för att ungdomar ska kunna använda NE som en källa gratis,
och när källan används i utbildningssyfte lägger det extra press på att allting
ska vara korrekt. På många artiklar finns det dessutom en lång och en kort
text, alltså en mer ingående och detaljerad text om man vill lära sig mer på
djupet, och en lite kortare om man bara vill få en överblick av ämnet. Man kan
också se skribentens namn, även om det är olika skribenter till olika stycken.
På så sätt kan man kolla upp författaren för att se till att de är experter
inom området och att underteckna sina verk tyder också på att man är seriös och
kan stå för sin artikel. Då ökar sannolikheten att texten är korrekt. All fakta
på NE har stämt överens med de från andra källor som är relativt trovärdiga och
den är dessutom skriven på ett objektivt vis. Även om källan försöker vara så
objektiv som den kan, så är den skriven i ett västerländskt land, vilket kan
göra att den får ett lite västerländskt perspektiv på saker och ting, vilket
kan göra den lite vinklad, även om det inte är med flit. Det kan betyda att den
kanske tar upp Iraks invasion som något dåligt för alla, även om Irak hade bra
anledningar att göra som de gjorde eller att de inte tar upp allt det dåliga
västländerna gjort. Allt som allt är detta dock en säker och kontrollerad källa
som man kan lita på, även om man kanske bör ta i beaktning vilket land NE
härstammar från och huruvida det kan påverka objektiviteten.
Denna källa är väldigt relevant för detta
arbetet då den innehåller information om det jag ska skriva om och är väldigt
användbar. Det var den första källan jag använde, då den är bra för att läsa
igenom och få en överblick som man vet är sann och man kan lita på
informationen. Källan var också lagom detaljerad och
ingående, speciellt med två texter av olika längder. Det tog inte för mycket
tid att arbeta sig igenom texten, men man fick ändå en bra inblick i kriget.
Eftersom att NE är en säker källa att använda sig av har den också ett annat
syfte, vilket är att jämföra den med andra källor för att ta reda på deras
trovärdighet. Eftersom att man vet att NE har korrekt information kan man börja
med att läsa texten på NE och sedan kolla över andra källor som man inte vet är
helt trovärdiga. Ifall informationen i den källan man var osäker på stämde
överens med det man tidigare läst på National Encyklopedin är det en anledning
till att lita på den tidigare osäkra källan.
