Den hemliga historiens karaktärer
Det råder inget tvivel om att Den hemliga historien har en del egendomliga karaktärer, men huruvida de är unika eller inte är en omtvistad fråga där recensenters åsikter går isär.
Donna Tartts roman (Bonnier Alba, 1992) skildrar en exceptionell krets på en högskola i nordöstra USA som består av fem intellektuella överklassmänniskor som studerar grekiska med en mycket underlig och elitistisk lärare. Richard, som saknar de förutsättningarna som krävs för att vara med, beundrar dem först på avstånd men lyckas imponera den underliga läraren och blir den sjätte personen i klassen. Med tiden öppnar de upp sig för honom och han får ta del av hemligheter som förändrar hans världssyn.
I artikeln ”Tragedi på akademi” (Sydsvenska Dagbladet, 2010-05-23) har Patrik Svensson redovisat en bokcirkels funderingar kring romanen. Panelen tar upp idéer såsom att elitismen hos bokens karaktärer ger ett motsatt budskap genom den destruktiva sida som visas upp gruppen. På så sätt tilltalar boken medelklassen, då arbetarklassen endast syns på ett perifert sätt. De menar alltså att karaktärerna utmärks genom sin dekadens, vilket blir som en parodi av överklassen. I romanen beskrivs kvintetten ofta omänskligt vilket bidrar till att distansera överklassen, exempelvis inleder Richard sin beskrivning av kvintetten med att påstå att ”på nära håll var det en fängslande grupp – åtminstone upplevde jag det så, jag som aldrig hade sett något liknande och i vars ögon de tycktes äga ett stort antal romantiska och fiktiva kvaliteter” (s.27–28). Som berättare är Richard, och därmed representationen av medelklassen, den mest trovärdiga och normala av karaktärerna enligt bokcirkeln, även om han fullständigt idoliserar överklassen.
En annan tanke som tas upp av John Mullan i artikeln ”Character Issues” (The Guardian, 2003-02-01) är att kvintetten saknar djup och utveckling vilket kan försämra läsarens intryck av karaktärerna, och att recensenter riktat stor kritik mot detta, men att det däremot är ett sekundärt problem. Han menar att istället är det vår berättare, Richards, uppfattning av dem som är primär, och som ger läsaren sitt intryck. Detta är på grund av perspektivet där Richard berättar utifrån sin egen historia, så att läsaren får en oerhört subjektiv bild av situationen. På så sätt är det endast trovärdigheten Richard utstrålar som är relevant. Därför är den statiska utvecklingen acceptabel, så länge läsaren får se att resan är dynamisk för Richard. Mullan menar alltså att Tartt har tvingats till att försvara sina huvudpersoner på grund av missriktad irritation från kritikers håll, och att denna kritik inte är förtjänt.
I ett reportage av James Kaplan (”Smart Tartt”, Vanity Fair, 1999–09) framgår det att inspiration för många karaktärer i romanen tagits från Tartts egna erfarenheter. Kaplan förklarar att ”Early on at Bennington, Tartt had fallen in with a small clique of literature students that clustered around Claude Fredericks, a brilliant but odd teacher who admitted few people to his classes.” och fortsätter därutöver med att förklara hur Tartt var den enda kvinnan i kretsen och hur hon ändrade sin klädstil och kom väldigt nära en av männen där. I romanen beskrivs Julian, grekiskläraren, som väldigt intelligent men oortodox och han tar även emot väldigt få elever som han sedan leder igenom hela utbildningen med så få övriga influenser som möjligt. Camilla, den enda kvinnan i gänget, beskrivs som tämligen maskulin och har en väldigt nära relation med sin tvillingbror som hon är mycket lik. Kaplan tar däremot upp att Tartt är ytterst motvillig att jämföra högskolan i boken med Bennington, som hon själv gick på, när det kommer till karaktärer.
Det är tydligt att det finns många perspektiv att tolka karaktärerna utifrån och att slutsatsen därmed kan variera. Däremot är många karaktärer ovanligt excentriska och det faktum att de ställs på en piedestal och beskrivs utifrån det bidrar till att skapa en rent ut sagt overklig bild, som förstärks av Richards beskrivningar och deras brist på utveckling. Om man samtidigt knyter an berättelsen till vad man vet om författarens liv, finns det en del likheter att skåda som kan göra tolkningen av berättelsen mer verklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar