Vem äger vatten?

 

Vem äger vatten?

Abstract

Den mest betydelsefulla resursen för mänskligheten är vatten, men den finns inte alltid tillgänglig.

Historiskt har Egypten härskat över Nilens vatten, men ett dammbygge uppströms i Etiopien hotar denna rätt. Bygget har startats, men en överenskommelse har ej funnits mellan parterna, samt Sudan som också drabbas, vilket lett till stora bekymmer. Varken förhandlingar i Afrikanska Unionen eller insatser av USA och FN:s säkerhetsråd har hjälpt, och samtliga parter är låsta i sina positioner. Egypten hävdar sin rätt till Nilen enligt avtal som Etiopien bestrider på koloniserande grunder. Därutöver ses dammen som en viktig symbol för Etiopiens utveckling eftersom den är beroende av att dammen kommer förse landet med ström inom en snar framtid. Det finns däremot några möjliga lösningar eller dämpningar som Egypten kan utforska. Konflikten är inte den enda av sitt slag, utan tillgången till färskvatten förväntas vara en stor källa till konflikter. För att undvika detta måste färskvattenfördelningen i världen effektiveras och säkerställas. För detta är handel med virtuellt vatten, lagrat i mat, en möjlig lösning som bör utforskas.

Vatten har alltid varit och kommer alltid att vara den viktigaste resursen för mänskligheten. Utan vatten kan vi varken tillfredsställa vårt vätskebehov eller matbehov, och vi överlever inte. Eftersom vatten är en begränsad resurs, har det orsakat konflikter historiskt och kommer fortsätta att göra det framöver. En av dessa konflikter är den mellan Egypten och Etiopien. Den Blå Nilen, som står för 80% av Nilens flöde, börjar i Lake Tana i Etiopien [1]. Den rinner sedan ihop med den Vita Nilen i Sudan, och Nilen fortsätter mot Egypten där den till slut möter Medelhavet. Egypten får mer än 90% av sitt vatten från Nilen och är väldigt beroende av vattendraget [2]. Därför möts beslutet att Etiopien ska bygga en enorm damm, Great Ethiopian Renaissance Dam, med ilska och oro. Dammen börjades bygga 2011 och ligger precis vid gränsen till Sudan.

Rent juridiskt har flera överenskommelser gjorts mellan länderna runt Nilens strandkant. Dessa började 1929 med att Egypten och Storbritannien ingick Nile Waters Agreement, där Storbritannien som kolonialmakt representerade flera av Nilskustländerna, och gav Egypten omfattande rättigheter till vattnet och vetorätt i beslut som påverkar Nilens vatten [1]. Vidare förstärktes avtalet 1959, då Sudan och Egypten beslutade att Egypten skulle få rätt till 66% av vattnet, Sudan 22% och resten förlorades till evaporation, men Etiopien deltog ej i denna förhandling. Egypten ansåg sig därmed som främsta ägare av Nilen, och Etiopien hamnade i ett politiskt underläge på grund av en kolonialmakt och att de inte fått en plats runt förhandlingsbordet. Detta har fått dem att strida mot de påskrivna avtalen och 1999 skapades Nile Basin Initiative som ett samarbete för att skapa ett ramverk kring Nilens användande och att så småningom skapa en kommission för att fördela rätten till Nilen rättvist, men detta vägrade Sudan och Egypten ratificera, eftersom att det kränkte deras Nilsrättigheter som de hade sedan tidigare, vilket ökade spänningen mellan länderna [3]. Rent geografiskt har det mesta av vattnet sitt ursprung i Etiopien och rent praktiskt är det besvärligt för Egypten eller Sudan att göra något åt att Etiopien använder vattnet [1]. Enligt rådande världspraxis får varje land disponera över sina egna resurser som de vill, men när det börjar påverka andra parter kan friktioner uppstå. Av detta följer att vem som faktiskt äger rätten till vattnet beror på vem man frågar och hur man tolkar giltigheten i de beslut som fattats, vilket gör det till en väldigt komplex fråga.

Bygget av GERD har varit på tal sedan 1960-talet och är otroligt viktigt för Etiopien, då landet lider av energibrist och är underutvecklat, trots de massiva vattenresurserna som finns [3]. Med bygget av dammen skulle Etiopien bli den största afrikanska energiexportören och genom försäljning till grannländer skulle man kunna tjäna uppemot en miljard USD per år. GERD hjälper också med målet att eliminera koldioxidutsläpp till 2025, och projektet är totalfinansierat av regeringen och etiopiska befolkningen, vilket gjort det till en källa av nationell stolthet [4]. Dessutom är 65% av den etiopiska befolkningen inte kopplad till energinätet, och tillförseln av denna energimängd skulle kunna göra en enorm skillnad i detta och därmed i levnadsstandarden [3]. Bygget är alltså en vital del av Etiopiens

utvecklingsplan, och det är det största vattenkraftverket i Afrika och kräver en reservoar på 74 miljarder kubikmeter, vilket tar år att fylla upp och beräknas kosta fem miljarder USD [2].

Däremot drabbas Egypten negativt, framförallt då Egypten redan innan GERD lider av vattenbrist med en vattenförbrukning på 90 miljarder kubikmeter men endast resurser för 60 av dessa [3]. Det är inte bara under reservoarfyllandet som problem skulle uppstå heller, utan dammar, framförallt de med stora reservoarer, förstör naturliga cykler med översvämningar som kan ge bördighet till jorden och de kan dessutom orsaka att saltvatten tränger sig in i floden [1]. Den egyptiska Aswan High Dam har redan triggat igång en gradvis förstörelse i ekosystemet och forskare har varnat för att GERD kan orsaka irreversibel skada. Etiopien har för avsikt att fylla dammen under 3–5 års tid, men Egypten yrkar på att det borde förlängas till 10–21 år istället, och då bara under regnsäsong, så att de enklare ska kunna hantera konsekvenserna [1]. En studie visar att om fyllningen tar 21 år minskar vattenflödet till Egypten med 5% och endast 2,5% av Egyptens jordbruksareal torkar ut. Tar det däremot endast 3 år kommer det egyptiska vattenflödet minska med 50% och jordbruksarealen sjunker till endast en tredjedel av den ursprungliga.

Detta skulle ge förödande konsekvenser för Egypten och en miljon arbetstillfällen samt 1,8 miljarder USD kan förloras [3]. Därutöver kan bygget leda till att energiproduktionen i Egyptens egna dammar minskar, vilket också kan orsaka problem för det egyptiska samhället i ett land som redan importerar hälften av sin mat. Det är svårt att fördöma ett nödvändigt projekt för ett lands utveckling med en resurs de har tillgänglig men inte kunnat använda på grund av en kolonialmakts spår som lämnat Egypten med en berättigad inställning trots att de är längst ner på näringskedjan ur ett geografiskt perspektiv. Etiopiska presidenten hävdade dessutom att vattnet i Nilen skulle rinna som förut så fort dammen är fylld och att hans land inte har för avsikt att skada någon [5]. Däremot är det också svårt att samtidigt ha överseende för de humanitära konsekvenser som Egypten skulle behöva utstå. Därför skulle en kompromiss behövas.

Tidigt 2011 börjades bygget av dammen, och Egypten, som plågades av inre oroligheter, informerades aldrig, vilket stred mot de överenskommelser som Egypten tidigare ingått [3]. Situationen eskalerade och enligt WikiLeaks källor ingick Egypten och Sudan i en hemlig överenskommelse om att Sudan skulle förse Egypten med en flygbas för att kunna attackera GERD om inte en kompromiss nåddes [6]. Detta orsakade såklart diplomatiska problem, men i mars 2015 kom Egypten, Sudan och Etiopien överens om Declaration of Principles som skapade en problemlösningsmekanism och gav länderna nedströms prioritet i frågor om dammens elektricitet, vilket skulle ena länderna. Problemet var att den aldrig tog upp de tidigare avtalsbestämda rättigheterna vilket Egypten och Sudan antog fanns kvar, medan Etiopien tolkade avtalet som tillåtelse att genomföra GERD. Istället för att enas, vidgades istället klyftorna.

USA och Världsbanken har försökt medla i konflikten mellan november 2019 och februari 2020 genom möten, men Etiopien drog sig ur detta efter att ha bildat sig en uppfattning om USA som partiska. Under 2021 genomförde Sudan och Egypten gemensamma militärövningar vilket fick Etiopien att anslå FN:s säkerhetsråd att hålla i ett akut möte [2]. Där blev de uppmuntrade att fortsätta med möten i den Afrikanska Unionen, men det ledde inte till någon överenskommelse [5]. Dammkonstruktionen är mer än 80% färdig och i februari 2022 började den första elektriciteten tillverkas, vilket Sudan och Egypten tolkade som ett brott mot Declaration of Principles, och därmed skickade ett brev till FN:s säkerhetsråd, men på grund av mer brådskande och omfattande ärenden har det ännu inte behandlats där. Enligt International Crisis Group finns det inget som tyder på att en uppgörelse kommer att nås inom de närmsta månaderna, och den tredje fyllningen som påbörjas i sommar väntas leda till ytterligare spänning mellan parterna. En av de stora förhandlingspunkterna är att Egypten vill se bindande bestämmelser som tvingar Etiopien att släppa igenom en viss mängd vatten och övervakningsmekanismer som ser till att detta genomförs, Etiopien vill däremot inte binda sig längre än fyllnadsperioden och de vill ha en flexibel överenskommelse med periodiska avstämningar och modifieringar, medan Sudan vill se garantier på att de kommer kunna operera sina dammar effektivt [3]. Samtliga länder har en maximalistisk inställning där alla inte kan tillfredsställas, framförallt i det spända klimatet de själva har orsakat.

Det finns däremot några fördelar som man skulle kunna dra nytta av för länderna nedströms. Bland annat skulle GERD kunna hjälpa Sudan att kontrollera vattenflödet för att undvika översvämningar och därmed effektivisera jordbruket, samt bistå med filtrering för vattenkraftverken som slipper handskas med stora träd och dylikt [1]. Det finns också studier som tyder på att med satsning på vatten, energi och miljö-forskning kan grova problem undvikas [2]. De fyra mest praktiska lösningarna börjar med att man använder reservoaren i Aswan High Dam för att balansera bortfallet, vilket skulle vara möjligt under en sjuårsfyllning [1]. Denna reservoar har dessutom dubbla kapaciteten av GERD. En annan lösning som kan bistå i processen är att använda sig av icke-förnybart grundvatten, men där finns endast 2 miljarder kubikmeter så det är ingen hållbar lösning, men den kan bistå genom att mildra problemet. Egypten kan också plantera grödor som inte är lika vattenintensiva för att spara på det, vilket de till viss del redan börjat göra. Annars kan landet utforska andra teknologiska processer, exempelvis förbättra bevattningssystem eller schemaläggning av vattenextraktionen [4]. En annan mer kreativ lösning som förespråkas av vissa forskare är att bygga ihop Kongofloden med Nilen med hjälp av en 600 km lång kanal, som skulle kunna ge 95 miljarder kubikmeter till Egypten. Den skulle ta två år att bygga och kosta cirka åtta miljarder USD, alltså skulle internationell support behövas och det skulle vara mycket omfattande. Bygget av dammar här skulle också kunna förse hela Afrikas energibehov. Egyptiska ministrar påstår också att bygget skulle bryta mot internationell lag/praxis och göra Egypten sårbar för stämning, men experter instämmer ej. Även Sudan är öppen för denna lösning.

I en någorlunda jämförbar situation har länderna längs Senegalfloden skapat en organisation, OMVS, som ser till att vattnet delas på ett rättvist sätt och förvaltar dess intresse, med målet att säkerställa födosäkerhet, energiproduktion, fattigdomsbekämpning, och frihandelsfrämjande [7]. Detta är ett mycket välfungerande samarbete som visar hur Egypten och Etiopien hade kunnat lägga upp det. Det visar alltså att denna fråga har en mer allmän tillämpning och är viktig i världsomfattande mening. Experter styrker detta och en av tjugohundratalets största utmaningar kommer vara att bibehålla en

stabil och rättvis fördelning av vatten [8]. En faktor som förstärker detta är att behovet av vatten förväntas öka med upp till 55% mellan år 2000 och år 2050. En specialist i ämnet på Oregon State University hävdar att det finns tre grundläggande problem med vatten. Det första är vattenbrist och det andra är politiska konflikter som följer av den bristen. Vattenflödet mellan länder är det tredje problemet, där länder har möjlighet att utöva makt över varandra genom vattentillgång. Universitetet har sedermera ett program i Water Conflict Mangagement där målet är att identifiera områden där konflikter kan uppstå inom fem år då vattenpolitik är så pass viktigt.

En lösning på det generella problemet är genom frihandelns mekanismer. Genom så kallat virtuellt vatten kan vattenintensiva länder exportera till vattenfattiga för att utjämna tillgången [8]. Virtuellt vatten lagras i jord som används i jordbruk och produkten exporteras sedan med dess vatten. Detta är redan nu betydande, exempelvis kommer 40% av det virtuella vattnet i Europa från andra världsdelar, men på grund av subventionerat jordbruk, eftersom länder vill vara självförsörjande, stannar ofta handeln av virtuellt vatten. Denna handel är däremot en stor dold kraft bakom global stabilitet och är något som bör främjas, vilket kan göras genom att stötta bönder i vattenberikade områden att producera så effektivt som möjligt för export. Länders beroende av matimport gör de också mer integrerade med varandra vilket innebär att krigsföring mot ett annat land blir svårare, alltså främjas världsfred. Eftersom 160 av världens 220 länder är beroende av importerad mat har handeln med virtuellt vatten en viktig påverkan [8].

Utgångspunkten är alltså en enormt komplicerad konflikt från början, och det hjälper inte att parterna nästlat in sig i en fientlig position mot varandra. En diplomatisk lösning verkar avlägsen i det nuvarande klimatet, men det finns olika alternativ för att lindra effekterna eller andra alternativa vattenkällor. Hursomhelst är denna fråga relevant internationellt och det finns ett behov för att lösa världens färskvattensfördelning.

Referenslista

[1] M. Haddad. (2020). Saving the Nile [Internet]. Hämtad: 2022-03-16.

https://interactive.aljazeera.com/aje/2020/saving-the-nile/index.html

[2] G. Polakovic. (2021-07-13). Water dispute on the Nile River could destabilize the region [Internet]. USC News. https://news.usc.edu/188414/nile-river-water-dispute-filling-dam-egypt- ethiopia-usc-study/

[3] K. Al-Anani. (2020-06-16). Water Conflict Between Egypt and Ethiopia: A Defining Moment for Both Countries [Intenet]. Arab Center Washington DC. Hämtad: 2022-03-18. https://arabcenterdc.org/resource/water-conflict-between-egypt-and-ethiopia-a-defining-moment-for- both-countries/

[4] A. K. Yihdego, H. S. Khalil, Y. Salem. (2017). Nile River's Basin Dispute: Perspectives of the Grand Ethiopian Renaissance Dam (GERD). Global Journal of Human-Social Science Research.

[5] M. Saied. (2022-03-02). With world attention on Ukraine, Nile dam conflict escalates. Al-Monitor. Hämtad: 2022-03-21. https://www.al-monitor.com/originals/2022/03/world-attention-ukraine-nile- dam-conflict-escalates

[6] J. A. Pena-Ramos, R. J. Lopez-Bedmar, F. J. Sastre, A. Martinez-Martinez. (2022-03-24). Water Conflicts in Sub-Saharan Africa. Frontiers in Environmental Science, vol 10. https://www.frontiersin.org/article/10.3389/fenvs.2022.863903

[7] K. Komara. (2014-06-27). Setting the Example for Cooperative Mangement of Transboundary Water Resources in West Africa. Hämtad: 2022-03-24. https://blogs.worldbank.org/nasikiliza/setting- example-cooperative-management-transboundary-water-resources-west-africa

[8] B. Lufkin. (2017-06-16). Why ‘hydro-politics’ will shape the 21st Century. BBC. Hämtad: 2022- 03-20. https://www.bbc.com/future/article/20170615-why-hydro-politics-will-shape-the-21st-century

[9] B. Mutahi. (2020-01-13). Egypt-Ethiopia row: The trouble over a giant Nile dam. BBC. Hämtad: 2022-03-20. https://www.bbc.com/news/world-africa-50328647

Cykelfest

 Hur man lägger upp en cykelfest med 9 respektive 12 grupper så att de inte möter varandra flera gånger, exempel för framtida användning. 

Den hemliga historiens karaktärer

 

Den hemliga historiens karaktärer

 

Det råder inget tvivel om att Den hemliga historien har en del egendomliga karaktärer, men huruvida de är unika eller inte är en omtvistad fråga där recensenters åsikter går isär.  

Donna Tartts roman (Bonnier Alba, 1992) skildrar en exceptionell krets på en högskola i nordöstra USA som består av fem intellektuella överklassmänniskor som studerar grekiska med en mycket underlig och elitistisk lärare. Richard, som saknar de förutsättningarna som krävs för att vara med, beundrar dem först på avstånd men lyckas imponera den underliga läraren och blir den sjätte personen i klassen. Med tiden öppnar de upp sig för honom och han får ta del av hemligheter som förändrar hans världssyn.

 

I artikeln ”Tragedi på akademi” (Sydsvenska Dagbladet, 2010-05-23) har Patrik Svensson redovisat en bokcirkels funderingar kring romanen. Panelen tar upp idéer såsom att elitismen hos bokens karaktärer ger ett motsatt budskap genom den destruktiva sida som visas upp gruppen. På så sätt tilltalar boken medelklassen, då arbetarklassen endast syns på ett perifert sätt. De menar alltså att karaktärerna utmärks genom sin dekadens, vilket blir som en parodi av överklassen. I romanen beskrivs kvintetten ofta omänskligt vilket bidrar till att distansera överklassen, exempelvis inleder Richard sin beskrivning av kvintetten med att påstå att ”på nära håll var det en fängslande grupp – åtminstone upplevde jag det så, jag som aldrig hade sett något liknande och i vars ögon de tycktes äga ett stort antal romantiska och fiktiva kvaliteter” (s.27–28). Som berättare är Richard, och därmed representationen av medelklassen, den mest trovärdiga och normala av karaktärerna enligt bokcirkeln, även om han fullständigt idoliserar överklassen.

 

En annan tanke som tas upp av John Mullan i artikeln ”Character Issues” (The Guardian, 2003-02-01) är att kvintetten saknar djup och utveckling vilket kan försämra läsarens intryck av karaktärerna, och att recensenter riktat stor kritik mot detta, men att det däremot är ett sekundärt problem. Han menar att istället är det vår berättare, Richards, uppfattning av dem som är primär, och som ger läsaren sitt intryck. Detta är på grund av perspektivet där Richard berättar utifrån sin egen historia, så att läsaren får en oerhört subjektiv bild av situationen. På så sätt är det endast trovärdigheten Richard utstrålar som är relevant. Därför är den statiska utvecklingen acceptabel, så länge läsaren får se att resan är dynamisk för Richard. Mullan menar alltså att Tartt har tvingats till att försvara sina huvudpersoner på grund av missriktad irritation från kritikers håll, och att denna kritik inte är förtjänt. 

 

I ett reportage av James Kaplan (”Smart Tartt”, Vanity Fair, 1999–09) framgår det att inspiration för många karaktärer i romanen tagits från Tartts egna erfarenheter. Kaplan förklarar att ”Early on at Bennington, Tartt had fallen in with a small clique of literature students that clustered around Claude Fredericks, a brilliant but odd teacher who admitted few people to his classes.” och fortsätter därutöver med att förklara hur Tartt var den enda kvinnan i kretsen och hur hon ändrade sin klädstil och kom väldigt nära en av männen där. I romanen beskrivs Julian, grekiskläraren, som väldigt intelligent men oortodox och han tar även emot väldigt få elever som han sedan leder igenom hela utbildningen med så få övriga influenser som möjligt. Camilla, den enda kvinnan i gänget, beskrivs som tämligen maskulin och har en väldigt nära relation med sin tvillingbror som hon är mycket lik. Kaplan tar däremot upp att Tartt är ytterst motvillig att jämföra högskolan i boken med Bennington, som hon själv gick på, när det kommer till karaktärer.

 

Det är tydligt att det finns många perspektiv att tolka karaktärerna utifrån och att slutsatsen därmed kan variera. Däremot är många karaktärer ovanligt excentriska och det faktum att de ställs på en piedestal och beskrivs utifrån det bidrar till att skapa en rent ut sagt overklig bild, som förstärks av Richards beskrivningar och deras brist på utveckling. Om man samtidigt knyter an berättelsen till vad man vet om författarens liv, finns det en del likheter att skåda som kan göra tolkningen av berättelsen mer verklig.

Jultomtens ursprung

 

Jultomtens ursprung

 

Jultomtens existens är ett intressant koncept som går hand i hand med julen, men de flesta är omedvetna om tomtens exakta koppling till den kristna högtiden. Trots detta är jultomten en av de viktigaste komponenterna av julafton, eller Jesus traditionsenliga födelsedag, för många av barnen som firar högtiden. Därför är det intressant att ta reda på hur tomten blivit så stor, så denna text kommer att utforska jultomtens ursprung och utreda de religiösa kopplingarna.

 

Det finns flera teorier om jultomtens exakta ursprung och de beror även på den geografiska platsen. Av denna anledningen kommer fördjupningen främst att rikta in sig på den traditionella svenska tomten och de influenser som haft störst inverkan på honom i vår globaliserade värld. Framförallt har två olika tomtefigurer slagits samman för att bilda den svenska jultomten – det kristna helgonet Sankt Nikolaus och den svenska gårdstomten[1]. Under åren har dessa sedan förändrats och framförallt Sankt Nikolaus delaktighet i julen har förändrats runt om i världen och sedan kommit tillbaka till Sverige. Noterbart är även att jultomten inte har varit vanligt förekommande i Sverige förrän relativt nyligen. Exempelvis svarade en stor andel av ”äldre personer” år 1982 att de inte kunde komma ihåg en jultomte från sin barndom, förutom från reklamer och tidningar[2]. Jultomtens nuvarande skepnad kom först under 1800-talet, och då kom den till städerna och det tog sedan längre tid för konceptet att sprida ut sig på landsbygden[3].

 

Tomtens mer internationella ursprung kommer från Nikolaus, som levde i det som nu är Turkiet runt sekelskiftet år 300. Han var en kristen biskop i staden Myra och tillhörde de lärda som kejsaren Konstantin den store samlade år 325 för att sätta upp riktlinjer för att göra den kristna tron enhetlig, vilket visar att han var mycket respekterad och vördad även under sin levnadstid. Däremot var det först efter sin död som han blev riktigt stor. Han levde nämligen kvar i minnet hos sin församling, som började sprida rykten om hans goda gärningar och mirakel som Nikolaus åstadkommit.[4] Exempelvis sägs det att Nikolaus återupplivade tre mördade studenter, och därför är hans symbol tre kulor. En annan mycket berömd historia om Nikolaus skildrar hur Nikolaus hjälper en man som inte har råd att gifta bort sina tre döttrar och i desperation ska sälja dem till en bordell genom att under tre nätter kasta in en säck med guld och när mannen såg Nikolaus och ville tacka honom ville Nikolaus att gärningen skulle gå obemärkt, i alla fall så länge Nikolaus levde.¹ Hans popularitet spreds under flera hundra år efter sin död och år 933 blev han helgonförklarad i den katolska och ortodoxa kyrkan³.

 

Nederländerna var ett protestantiskt land, men de var ett mycket sjöfarande folk och Nikolaus var skyddshelgonet för sjömännen. Detta blev han eftersom han övertalade besättningen på ett fartyg att ge bort en last med vete då Nikolaus hemstad Myra drabbades av hungersnöd. Ett mirakel skedde och lastrummet på båten fylldes efteråt med vete, så Nikolaus blev sjömännens skyddshelgon⁴. Holländarna förde sedan med sig Sinterklaas, som de kallade Nikolaus, till USA under 1600-talet när de koloniserade landet. I USA blev Sinterklaas Santa Claus, vilket är ett namn många idag känner igen jultomten med. Under 1700-talet spreds sig en religionsfientlig inställning som riskerade att förinta julen, och katolskt julfirande blev olagligt i Europa under en period. Man bekämpade detta med en personifiering av jultomten, som redan hade börjat spridas, där han är en stor äldre man med ett vitt skägg som har på sig luva och rock. Den moderna jultomten har alltså blivit mer sekulariserad och tagit sig längre från kyrkan redan här.² Denna personifiering av jultomten är väldigt olik dess ursprung. Arkeologer grävde upp Nikolaus grav som ligger i den italienska staden Bari och där fann man att han var en spinkig man som bara var 150 cm lång[5]. I Sverige försökte man efter reformationen ta bort helgonen, men man lyckades inte med Sankt Nikolaus. Därför flyttade man istället hans dag, den sjätte december, till julafton så att han skulle ersättas av Jesus istället. Detta misslyckades och Jesus fick dela julen med Nikolaus, där Jesus ses som ett litet barn och Nikolaus som tomten.³

 

På 1800-talet kom den personifierade jultomten till Sverige. Detta koncept importerades från Tyskland, men det kom också från USA genom de många som emigrerat dit men sedan valt att återvända och ta med sig traditionen tillbaka. Sedan började detta spridas i diverse media och nationella traditioner började skapas.³ Innan jultomten delade ut paketen på julen var detta julbockens uppgift, men julgubben som kom började sakta ta över detta. Julgubbens namn tog inspiration från gårdstomten och 1864 skrev en tidning om jultomten. Jultomten tog dock med sig vissa drag från julbocken, som var en utklädd person som delade ut presenterna, och även den svenska jultomten blev en maskerad person som delade ut presenter, vilket avviker från många länder där jultomten snarare än en fiktion som delar ut presenter så att man inte ser honom.[6] Jenny Nyström påverkade sedan det svenska folkets uppfattning om tomten genom sina illustrationer. Hon gav jultomten sitt utseende och visade upp honom som en betydelsefull del av julen där han skiljde sig från den klassiska gårdstomten. Nyström gjorde extremt många avbildningar av den nya jultomten och skapade en folklig förankring till honom. Däremot var det i slutet av 1800-talet fortfarande vanligt med att ha en julbock, men den internationella kommersialiseringen kom sedan att bidra till övergången.³

 

Kommersialiseringen av julen och jultomten skedde framförallt i USA under 1930-talet av företagen Coca Cola och The Walt Disney Company som ville göra julen ”kommersiellt gångbar”. Coca Cola anlitade en illustratör som lyckades prägla jultomten som en snäll och tjock gammal man i de numera traditionella kläderna, vilket visserligen inte var en ny idé, men han lyckades göra den till allmän uppfattning. Detta koncept spreds sig sedan ut över populärkulturen och tomten kom ytterligare längre ifrån kyrkan. Disney gjorde kortfilmer om tomten som fick väldigt snabb spridning och som ses än idag. I filmerna visades det hur tomten uppfyllde önskningar och spred julglädje, vilket förstärkte de kapitalistiska inslagen av julen.

 

Gårdstomten sägs ha sitt ursprung ur hedniska traditioner om skyddsandar men det är mycket som man inte vet om traditionens ursprung. Säkert är i alla fall att han är en vresig gammal man som inte är så lätt att ha att göra med. Han är väldigt kort och har skägg, samt har på sig gammaldags kläder som en grå kolt och en röd toppluva. Om de på gården var snälla mot tomten kunde han hjälpa till med djuren och gården.³ Kyrkan var emot denna skapelse, och den första text om tomteliknande väsen skrevs år 981 då Norden blev kristet och handlade om en man som tillbad sin tomte, men sedan konverterade till kristendomen och jagade iväg tomten. I den monoteistiska kristendomen likställdes tomten med djävulen och på 1300-talet skrev Heliga Birgitta ett dekret mot tomtar. Tomten visade sig dock vara övermäktig och på 1500-talet skrev präster om att deras församling var i ”djup villfarelse”. Den danske konstnären Constantin Hansen ordnade år 1836 en julfest i Rom där han använde tomtar som juldekorationer. Dessa bilder uppskattades av gästerna och fick spridning, vilket orsakade gårdstomtens koppling till julen då de nu började dyka upp i diverse julsagor.[7]

 

Även om Heliga Birgitta ansåg att gårdstomten var en del av en hednisk kult som konkurrerade med kristendomen³ har den svenska gårdstomten vissa kopplingar tillbaka till Nikolaus. Nissen var ett alternativt namn för gårdstomten, vars etymologi kan spåras till namnet Nikolaus genom Nisse som blir till Nils, vilket är en biform av Nikolaus. Nissen, eller gårdstomten, kan också på detta sätt leva kvar som tomtens hjälpredor, det vill säga tomtenissarna, som har flera av gårdstomtens karakteristiska drag än den moderna jultomten. Ordet tomtes ursprung har dock hämtat inspiration från framförallt den svenska gårdstomten, då tomte härstammar från tomt, vilket är arealen där man har sin gård eller sitt hus. Denna gårdstomte hade makt över gården och som tomtägare var det viktigt att vara på god fot med den vresiga tomten för att kunna driva sin gård framgångsrikt, så namnet härstammar från att gårdstomten hade en viss makt över tomten.[8]

 

Jultomtens ursprung är alltså en komplicerad historia och den svenska jultomten har två olika arv som kombinerats. Då vi lever i en globaliserad värld har vår uppfattning om jultomten till stor del tagits utifrån och vi har anammat många traditioner, men vi har också behållit några typiska svenska, som att jultomten kommer och ger presenter till barnen istället för att lämna dem i hemmet under natten. Ursprungligen kommer jultomten från kristendomen, men med tiden har han blivit mer och mer sekulariserad även om det egentligen bara är kristna som firar hans högtid. Istället har han blivit kommersialiserad av företag för att öka konsumtionen runt julen.

 

 

Diskussionsfrågor:

1.      Tycker ni att gårdstomten eller Nikolaus varit mest betydelsefull för att forma den svenska jultomten?

2.     Finns det likheter mellan tron på jultomten och kristendomen, exempelvis tron på Jesus?

3.     Vilka jämförelser kan man göra mellan personer som väljer att vara icke-religiös och barn som slutar att tro på jultomten?

4.     Jultomten som är en sekulariserad version av helgonet Nikolaus utgör idag en central figur inom julfirandet. Hur kommer det sig att julen, som i själva verket är en kristen högtid, har jultomten som ledande symbol?

---

[1] Institutet för språk och folkminnen, ”Jultomtens brokiga bakgrund”, 2019-12-14

[2] Institutet för språk och folkminnen, ”Hur kom jultomten till Sverige”, Tommy Kuusela, 2017-12-22

[3] Madeleine Karlsson, ”Jultomten, en ursäkt att få vara barn igen”, HT13

[4] Esben Mønster-Kjær, ”Jultomtens historia: Stal från vikingarna och blev tjock i USA”, Världens Historia, 2019-12-06

[5] Hans Henrik Fafner, ”Varifrån kommer jultomten?”, Världens historia, 2019-10-21

[6] Jan-Öjvind, Swahn, ”Jultomten”, Nationalencyklopedin, hämtad 2020-03-07

[7] Nadia Claudi,”Tomten var djävulens verk”, Världens historia, 2017-11-30

[8] Eva Sahlström, ”Jultomten, gårdstomten och tomtenissarna”, Sahlström.info, 2018-12-19

Frågor till Dalai lama-text

 

Frågor till Dalai lama-text

 

Frågor:

1.      Är det rimligt att en person som väljs på detta sätt har så mycket makt över ett land/världen?

2.     Bör Tibet vara självstyrt och fritt från Kina?

3.     Är det bättre att välja en makthavare demokratiskt eller ha någon som är utsedd genom en kommitté som letar efter särskilda tecken hos den rättmätiga ledaren?

4.     Kommer globalisering och utbildning förändra Dalai lamas ställning eller Tibets styrelseskick (om de själva får bestämma)?

5.     Om Dalai lama hade varit styrande under Coronakrisen hur hade han hanterat detta och hur hade folkets tillit och förtroende påverkats?

 

 

1.Om man kommer från ett västerländskt land genomsyrat av demokratiska tankar kan det kännas fel. I Norden i alla fall är det viktigt med en sekulerad stat där alla religioner är välkomna och inte påverkar politisk beslutsfattning. Även USA bygger på ”Separation of Church and State”, men det är inte lika principiellt som i Norden. Från en sådan ståndpunkt är Dalai lamas inflytande onaturligt stort. Dock får man hålla i åtanke att Tibet är ett litet område där väldigt få inte är buddhister. Detta styret kan jämföras med många muslimska länder, som Iran och Saudiarabien, där man följer guds lag och inget annat. Ledarna i dessa länder har förmodligen större makt än Dalai lama, framförallt när han nu är i exil. Dalai lama förmedlar och predikar också mer västvärldsförenliga saker, vilket kan göra det lättare att ta till sig och acceptera hans position. Ur ett mer europeiskt perspektiv kan Dalai lama liknas med påven, som är politisk ledare över Vatikanstaten och religiös ledare inom katolicismen. Påven väljs också på ett jämförbart sätt då en utvald skara kardinaler röstar om vem som blir nästa påve efter att den tidigare avlidit eller abdikerat. Alltså är det i båda fallen en väldigt liten del av populationen som kan påverka situationen. Påven har dessutom större religiöst inflytande, även om Vatikanstaten är mindre än Tibet. Därutöver väljs Dalai lama efter att ha uppvisat tecken och egenskaper som den tidigare Dalai laman hade och tränas sedan väl för sin roll, för att bli en så lämplig ledare som möjligt. Jag anser att i förhållande till många andra religiösa ledare är Dalai lamas maktutövande rimligt, även om jag tror att det hade varit optimalt med en sekulär stat, så att ingen tvingas in i en religiös levnadsstil eller begränsning.

 

 

2.Tibet vill ha ett helt annat styrelseskick än Kina och har länge blivit exploaterat av landet. Även om Kina bidrar till att göra regionen mer sekulariserad, har de försämrat förutsättningarna för invånarna. Dalai lama har levt i exil i Indien och därmed inte kunnat nyttja sin makt, han har därmed jobbat med internationella myndigheter för Tibets frihet. Tibet har dessutom under tidigare perioder varit självstyrt relativt framgångsrikt, även om regionen har en lång historia av invasioner med Kina. Internationellt har inställningen till Tibets självständighet varit lite blandad. Dock är det många nationer som inte vågat gå emot Kinas anspråk på Tibet och gått emot självständighet för Tibet. Däremot har de flesta stöttat människorätter i Tibet och vill att förhållanden ska förbättras. Jag anser i alla fall att Tibet bör vara självständigt och få ha sitt föredragna styrelseskick, utan att behöva utstå Kinas exploatering.

 

 

3. Återigen ur ett demokratiskt perspektiv kan det kännas ovant eller onaturligt med icke-demokratiska val av den politiska ledaren. Detta skulle kunna innebära att Dalai lama går emot folkets vilja, och kanske då även folkets bästa. I detta fall skulle det då vara bättre för landet att ha demokratiska val som utser en ledare som står till svars inför folket. Däremot får man tänka på att demokratiska val inte alltid ger goda resultat. Folket vet inte alltid vad som är bäst och det är enkelt att påverka gemene man. Detta kan innebära att man inte fattar rätt beslut på valdagen, men det kan också innebära att ledaren känner sig tvungen att fatta beslut och vidta gärningar som hen vet med sig är dåliga, men genom folkets påtryckningar eller påtryckningar måste ledaren genomföra denna signalpolitik. Eftersom att gemene man inte är särskilt insatt i det mesta, men ofta tror sig veta bättre än det egentliga fallet, kan detta leda till stor problematik som ett annat statsskick kunnat undvika. Dessutom har vissa demokratier gått väldigt snett och fått extremt odemokratiska ledare. Ett exempel på detta är Adolf Hitler, som blev folkligt vald och hade stort förtroende från sitt folk, och igenom detta lyckades förvränga en hel nations människosyn vilket slutligen resulterade i omkring 60 miljoner dödsfall. Han är dessutom inte den enda demokratiskt valda ledare som uppvisar odemokratiska och dekadenta tendenser, även Donald Trump är ett nutida exempel. Däremot ur ett religiöst perspektiv är denna metod väldigt försvarbar, då de anser Dalai lama vara en bodhisattva som ska hjälpa landets invånare att ta sig till nirvana och leda dem. På så sätt är han en lämpligare ledare än någon folket, som inte är lärda, skulle kunna välja. Bodhisattvan sitter på otroligt mycket mer kunskap och förstånd, och då skulle det naturligtvis inte kunna finnas någon bättre ledare bland befolkningen. Man kan dock fråga sig hur rättvis metoden är för de icke-troende, och metoden visar på en icke-befintlig sekularisering, som i många nationer är en otroligt viktig komponent. Även om Dalai lama och buddhismen värnar om alla, kommer de inte att känna sig lika representerade, vilket kan vara en stor nackdel med metoden då vissa utesluts. Man kan dock se jakten efter rätt Dalai lama som en jakt på någon med bra ledarskapsförmåga, då många av egenskaperna överlappar. Dessutom tränas Dalai lama från tidig ålder och lär sig bli en god ledare som kan ta hand om sitt folk. På så sätt kan man se Dalai lama som mer än bara en andlig ledare, utan en tränad och utvald politisk ledare som är där för att rätt egenskaper uppvisats. Det finns alltså fördelar och nackdelar med båda metoderna, och ingen av dem behöver nödvändigtvis vara bättre än den ena, då båda kan orsaka mycket gott och mycket ont.

 

 

4.Tibet är ett litet och fattigt område som är rätt så fattigt och dessutom under kinesisk kontroll. Därför har regionen inte blivit lika påverkad av globalisering som många andra länder. Med detta kan globalisering leda till större sekularisering och minskat förtroende för Dalai lama, även om Dalai lama själv har tagit upp att Tibet skulle kunna må bra av en demokratisk regering. Detta är då man genom globalisering får ta del av fler världsvyer och de blandas/försvagas ofta, även om det för somliga kan förstärkas. Genom att se att det finns fler världsvyer än den egna och ta del av dem är det vanligt att lite tvivel sås. Att då kunna ta del av demokratiska koncept kan förmodligen orsaka att en del människor skulle föredragit det och hellre vill ha en sekulariserad stat, även om de tror på och har förtroende för Dalai lama. Oavsett så kan, framförallt, västvärldens inställning till Dalai lama påverka hur det egna landet ser på honom. Det kan också vara så att tibetanerna ser hur illa demokrati funkar i västvärlden och får avsmak för det styrelseskicket. De kommer då istället känna ett större förtroende för Dalai lama. Kinas invasion av Tibet kan ses som en provsmakning av globalisering, då man får uppleva den kinesiska regimen och dess exploatering av Tibet. Detta har troligtvis inte gett tibetanerna en god bild av omvärlden, och de vill att Dalai lama ska vara där och styra istället. Detta kan ge dem en fientlig bild av hela världen som leder till att de inte accepterar de olika statsskicken, utan ser sitt eget som det optimala, och därför stöttar och stärker Dalai lamas ställning. Även utbildning kan leda till att man börjar ifrågasätta och vara lite mer källkritisk, men det behöver inte nödvändigtvis försvaga Dalai lamas ställning.

 

 

5.Då Dalai lamas roll är att hjälpa folket att nå upplysning skulle hanteringen av denna kris vara viktig. I nuläget tar Kina viruset väldigt seriöst och har bland annat hårda fängelsestraff för att sprida rykten om viruset, men det tibetanska folket och munkarna har reagerat väldigt medlidande och donerat pengar till sjukvården (Save Tibet, 2020-02-13, ”Coronavirus response in Tibet”, https://savetibet.org/coronavirus-response-in-tibet-arrests-crackdown-religious-repression/). Därför skulle Dalai lama förmodligen kunna hantera coronakrisen på ett mer uppskattat sätt än den kinesiska staten. Dalai lama har dessutom ett stort intresse för vetenskap och som ung lade han ner mycket tid på det då han var relativt ensam och hade duktiga vetenskapsmän som privatlärare. Dalai lama har sagt att han ser sig själv som till hälften munk och till hälften vetenskapsman (Time, 2019-03-7, ”The Dalai Lama Has Been the Face of Buddhism for 60 Years. China Wants to Change That”, https://time.com/longform/dalai-lama-60-year-exile/). På grund av detta skulle han därför ha ett väldigt vetenskapligt, men öppet, närmande. Detta skulle förmodligen ge det bästa resultatet för regionen, men landet har troligtvis dåliga förutsättningar i sjukvården och ekonomiskt. Invånarna skulle förmodligen reagera bättre på denna strategi än den kinesiska, men resultatet på pandemin kan ha inverkan på hur stort förtroende man känner för Dalai laman. Om landet skulle drabbas hårt är det också möjligt att folket skulle se det som en möjlighet att lära sig om livets flyktighet och hur ingenting är konstant, vilket kan hjälpa Dalai lamas uppdrag att göra folket lärda. Det är alltså osäkert hur väl han skulle hantera situationen och hur Tibets befolkning skulle reagera på detta, men jag är relativt säker på att det skulle gå bättre än den kinesiska hanteringen av viruset i Tibet.

 

Dalai lamas samhällsroll

 

Dalai lamas samhällsroll

 

Trots att Dalai lama är en otroligt välkänd titel är innehavarens roll i samhället förmodligen lite mindre känd. Därför ska det i denna text utredas vem Dalai lama är, vad han har för position i samhället, i form av makt, och hur titeln övergår till nästa Dalai lama.

 

Dalai lama är en titel som finns inom tibetansk buddhism, som även kallas lamaism. Dalai är det mongoliska ordet för ocean och det hänvisar till titelinnehavarens kunskap, som är lika djup och omfattande som en ocean. Lama betyder på svenska den överlägsne, men används i religionen som benämning på lärare. Lamorna är oftast, men inte uteslutande, äldre munkar eller nunnor och de är särskilt kunniga i den buddhistiska läran och skrifterna. Dalai lama blir då den lärare med djupast kunskap. Den tibetanska buddhismen har en viss grund i mahayanabuddhismen, men denne har kombinerats med andra läror, som exempelvis den uråldriga tibetanska tron Bon. Lamaismen är inte heller ekvivalent med vajrayanabuddhism, men det är en komponent som man får lära sig om i tibetansk buddhism.[1]

 

Dalai lama är i lamaismen en inkarnation av bodhisattvan Chenresi. Chenresi är Tibets beskyddare, som lyckats frigöra sig från samsara, och därmed nått nirvana, men istället valt att reinkarneras för att hjälpa andra att bli befriade, vilket är definitionen av en bodhisattva. Alltså är Dalai lamas uppgift att befria människor från samsara. Utöver detta är Dalai lama Tibets statsöverhuvud, men de flesta Dalai Lamorna har beslutat sig för att inte bruka någon politisk makt, så titeln är snarare symbolisk, även om vissa nyttjar den makt de har fått.[2] Dalai lama var ursprungligen endast den religiösa ledaren för en inriktning av tibetansk buddhism­ –Gelugpa, eller Gula hattarna som de också kallas– men när de övertog samhällsmakten blev Dalai lama en symbol för alla inriktningar av tibetansk buddhism. Detta skedde under mitten av 1600-talet, och det är sedan dess Dalai lama haft politisk makt. Däremot har Kina andra tankar om Tibets självstyre. Den politiska makt-sviten bröts år 1910 när Kina invaderade Tibet och tvingade den dåvarande Dalai laman till flykt, två år senare drog sig Kina dock ur Tibet och Dalai lama kunde återvända och återigen utropa Tibet självständigt. År 1949 under den rådande Dalai lama tog Kina återigen kontroll över Tibet och Dalai lama tvingades till ett liv i exil några år senare.[3]

 

Den fjortonde Dalai laman har därför fått påverka på andra sätt än genom att vara Tibets statsöverhuvud. Han använde tiden i exil till att bland annat övertyga FN att sätta upp direktiv över Tibets styrning och diverse åtgärder för att bibehålla den tibetanska kulturen, men det hjälpte honom inte med att få återvända till sitt land som än idag är styrt av Kina. Ett mycket gediget arbete för Tibets frigörelse med stor vikt på bibehållen fred resulterade i ett nobelpris år 1989.[4] Alltså kunde Dalai lama ändå ha inflytande över samhället och den buddhistiska världen trots exilen och bristen på politisk makt. Genom att ha blivit utvald som liten och sedan fått omfattande skolning i den buddhistiska läran har han blivit bekväm i läran och lyckats representera den på ett exemplariskt sätt.² Traditionen i valet av Dalai lama förs vidare med en väldigt unik metod då munkar letar efter ett barn som de tror är reinkarnation av den förre avlidne Dalai laman. Detta gör man genom att leta efter tecken som berättar var nästa Dalai lama kommer att hittas och sedan hittar ett barn med rätt egenskaper som slutligen ställs inför ett test där barnet får känna på egendomar från den avlidne Dalai laman.¹

 

Således har Dalai lama stor betydelse inom lamaismen och han sitter på politisk makt, men även utan makten har han stort inflytande över sitt folk. Därutöver har Dalai lama möjlighet att påverka världen som stort genom sin ställning, något som resulterat i ett nobelpris för den fjortonde Dalai laman, och han är en välkänd representant för den buddhistiska läran, varav västvärldens syn på buddhismen delvis kommer att speglas från hans gärningar.

 

 

 

Frågor:

1.      Är det rimligt att en person som väljs på detta sätt har så mycket makt över ett land/världen?

2.     Bör Tibet vara självstyrt och fritt från Kina?

3.     Är det bättre att välja en makthavare demokratiskt eller ha någon som är utsedd genom en kommitté som letar efter särskilda tecken hos den rättmätiga ledaren?

4.     Kommer globalisering och utbildning förändra Dalai lamas ställning eller Tibets styrelseskick (om de själva får bestämma)?

5.     Om Dalai lama hade varit styrande under Coronakrisen hur hade han hanterat detta och hur hade folkets tillit och förtroende påverkats?

---

[1] BBC, ”Tibetan Buddhism”, 2004-01-14, https://www.bbc.co.uk/religion/religions/buddhism/subdivisions/tibetan_1.shtml

[2] Nationalencyklopedin, Dalai lama. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/dalai-lama (hämtad 2020-03-24)

[3] "Dalai Lama." Britannica School, Encyclopædia Britannica, 2011-03-11

[4] The 14th Dalai Lama – Biographical. NobelPrize.org. Nobel Media AB 2020. Mon. 23 Mar 2020. https://www.nobelprize.org/prizes/peace/1989/lama/biographical

Färgämnesframtagning ur löv genom TLC

 

Färgämnesframtagning ur löv genom TLC

 

Inledning

Syftet med laborationen är att utreda vilka färgämnen som finns i löv från olika sorters träd och buskar. Genom tunnskiktskromatografi separeras färgämnena från varandra vilket möjliggör större analysmöjligheter, så att samtliga färgämnen kan skådas.

 

Teori

Tunnskiktskromatografi är en kromatografisk metod som används för att undersöka kemikalier och dess egenskaper. Tunnskiktskromatografi används främst för att separera ämnen från varandra så att exempelvis alla komponenter i en lösning kan skådas eller för att göra ett renhetstest. Polariteten i molekyler och joner utnyttjas för separeringen. Detta sker med hjälp av en mobil fas och en stationär fas. En tunnskiktsplatta skapas genom att en platta beläggs med den stationära fasen, vilket är ett poröst fast ämne. Vilket ämne som används kan varieras men det är essentiellt att den antingen är polär eller opolär och att detta är känt. Vanliga ämnen som används till den stationära fasen är kiselgel, aluminiumoxid och cellulosa. Den mobila fasen ska ha den motsatta polariteten och vara i vätskeform. Ofta består den av en blandning av flera olika vätskor. Den mobila fasens syfte är att transportera kemikalierna med sig uppåt på tunnskiktsplattan, och eftersom olika ämnen är olika benägna att röra på sig kommer de att separeras efter sin polaritet. De hamnar alltså på olika höjder, och hamnar flera olika prover på samma nivå och har samma färg är det samma ämne. Kemikalierna som ska testas torkas in på plattan innan de placeras ut med botten av plattan doppad i den mobila fasen så att vätskan kan stiga. Det är kapillärkraften som hjälper vätskan att stiga och ta med sig proverna. Det innebär också att resultatet kan bli något missvisande om proverna är för nära kanterna av plattan.

 

Växterna som användes till laborationen innehåller alla färgpigment. Genom att sönderdela och mosa bladen kommer pigmenten ut och kan testas för att se vilka färgpigment som förekommer i det genom kromatografin. Färgämnena är av olika sorter – vattenlösliga och fettlösliga – och deras egenskaper skiljer sig åt. De fettlösliga kallas karotenoider och kan delas in i ytterligare två grupper, karotener och xantofyller. Xantofyllerna innehåller syre och är därför mer polära. Eftersom att plattan är polär i denna laboration kommer xantofyllerna trivas bättre i den stationära fasen och karotenerna i den mobila fasen. Tabell 1 visar vilka färgämnen som kan förekomma i löv och utifrån namnen kan de flesta indelas i grupperna.

 

Tabell 1: Färger för kemikalier som kan finnas i löv (från laborationshandledningen)

 

Betakaroten            orange eller gul
Feofytin                  grågrön
Klorofyll a              blågrön eller olivgrön
Klorofyll b              grön eller ljust grågrön
Violaxantin             gul?
Neoxantan              gul?
Kryproxantan         gul
Zeaxantin               brungul
Lutein                     gul

 

Metod

Laborationen inleddes med att samla ihop löv. Vilken växtart som löven tillhörde antecknades och en rimlig mängd mättes upp. I detta fall användes ett blad från en vinbärsbuske. Lövet sönderdelades sedan till mindre bitar med hjälp av en sax och placerades i en mortel. Den lämnades sedan där och en bit tunnskiktsplatta i lämplig storlek klipptes ut ur arket. Genom att behandlas med kiseldioxid har den blivit polär. Plattan måste få plats i en hög bägare/elueringskärlet och får alltså inte vara högre än kärlet, men den bör samtidigt vara tillräckligt stor för att ha provlösningarna minst 1 cm ifrån kanten och 1,5 cm upp från botten, samt rimligt avstånd mellan provlösningarna. Den ska vara tillräckligt hög för att enkelt kunna urskilja färgämnena när de stiger i olika takt mot toppen. Beröring och fingertryck stör processen och kan eventuellt påverka resultatet, så det bör undvikas genom att hålla plattan i kanten.

 

Efter att tunnskiktsplattan är utklippt kan elueringslösningen börja beredas i ett dragskåp. I ett mätglas ska aceton, n-pentan och petroleumeter blandas enligt förhållandet 3:3:7. Den totala mängden som ska blandas beror på hur många tunnskiktsplattor som ska doppas, men varje tunnskiktsplatta ska doppas i elueringslösning vars nivå är lägre än provlösningarna på plattan, och således behövs inte särskilt mycket i varje kärl. Elueringslösningen ska blandas väl innan den överförs till den höga bägaren/elueringskärlet som plattan ska doppas i, och om den inte brukas omedelbart ska kärlet täckas med parafilm.

 

När elueringslösningen och tunnskiktsplattan är förberedda kan provlösningen börja beredas. Cirka 5 ml aceton ska tillsättas till de sönderklippta bladen i morteln, vilket sker under dragskåp. Med hjälp av morteln ska dessa blandas så att en grön flytande lösning erhålls. Då acetonet avdunstar under tiden, kommer tillsättning av ytterligare aceton krävas. När lösningen är färdigberedd ska ett kapillärrör eller en mikropipett användas för att suga upp lösningen. Denna ska sedan överföras till tunnskiktsplattan. Det kan vara en knepig process, så det skadar inte att öva innan på en annan platta. Provlösningen ska sättas ut på en rimlig plats beroende på hur många lösningar som ska testas. Hela kapillärröret bör tömmas för att få bästa möjliga effekt, men det bör ske i flera omgångar, så att provlösningarna får en fin och kompakt form på plattan. Detta ska upprepas med samtliga provlösningar som ska undersökas. De som undersöktes i denna laboration är vinbärsbuske, alm och murgröna.

 

Tunnskiktsplattan ska sedan placeras ut på högkant i elueringskärlet, som täcks med parafilm. Efter cirka 10–30 minuter bör elueringsvätskan ha stigit upp till bara någon enstaka centimeter från toppen av plattan. Då är beredningen redo. Ta ut plattan och torka den några minuter. Därefter ska det vara möjligt att se olika färger som vandrat upp från den ursprungliga provlösningspunkten, vilket visar de olika färgämnena.

 

Resultat

De färgämnen som förekom i de olika löven var i stort sett likadana, även om det förekom olikheter. Vinbärsbusken hade flest typer av färgämnen i sig, då fem olika färgämnen fanns. I både almen och murgrönan hittades fyra olika färgämnen. I almen och murgrönan fanns det två sorters gula färgämnen, ett grönt och ett gulblått. Att de befinner sig på samma höjd på plattan indikerar att det är samma sorts färgämne. Vinbärsbusken innehåller alla ovan nämnda färger, men det förekom även en grågrönaktig färg. I samtliga fall steg ett gult färgämne väldigt högt och befann sig ungefär vid toppen av vätskenivån under hela tiden som plattan stod i elueringslösningen, vilket kan ses i både figur 1 och figur 2. Hos vinbärsbusken var det näst snabbaste färgämnet det grågrönaktiga. I både murgröna och alm var den blågröna färgen något snabbare än den gröna, och den andra gula färgen var långsammast. Denna ordningen stämde också in på vinbärsbusken efter den grågröna färgens position.

  

 

 

Figur 1: Bilden visar tunnskiktsplattan efter att den tagits upp ur elueringslösningen och torkats. Längst till vänster finns vinbärsbusklösningen, i mitten finns almlösningen och längst till höger murgrönelösningen.

 

 

Figur 2: Bilden visar tunnskiktsplattan i elueringskärlet efter en liten stund. Ordningen är densamma som i figur 1.

 

Diskussion

De olika bladens ursprung skiljer sig, alm är ett träd, murgröna är en lian (klätterväxt), och vinbärsbusken är givetvis en buske. Därför är det väldigt intressant att utreda hur färgämnena kan skilja sig över släktena. Som sagt förekom det 4 olika färgämnen i både murgrönan och almen, vilka enligt resultatet borde vara samma, då deras polaritetsidentitet är likadan eftersom de stigit exakt lika mycket. Fyra av de fem färgämnena från vinbärsbusken är också identiska med resultaten från almen och murgrönan. Det snabbaste och därmed minst polära färgämnet var ett av de gula. Enligt tabell 1 är det svårt att avgöra vilka färgämnen de gula är eftersom det finns många att välja på. Däremot tenderar karotenoider ju att stiga fortare än xantofyller, så den översta gula bör vara betakaroten, då både färgen och egenskapen stämmer in. Den grågrönaktiga färgen som endast fanns i vinbärsbusken var den näst mest mobila provlösningen. Enligt tabellen borde det vara feofyntin, vilket är ett klorofylliknande ämne där skillnaden är att magnesiumjoner saknas. Den blågröna färgen kommer härnäst och enligt tabellen måste det i princip vara klorofyll a. Den gröna färgen som kommer nära därpå är med stor sannolikhet klorofyll av typen b. Skillnaden mellan typerna av klorofyll är att de absorberar ljus av olika våglängder, och emitterar därför lite olika typer av ljus vilket ger upphov till färgskillnaden. Den sista gula färgen som finns hos samtliga är svårare att bestämma. Det finns flera alternativ bland karotenoiderna, men eftersom att den var den största avvisaren av den mobila fasen bör den ha störst polaritet. Därför bör den tillhöra gruppen av xantofyller. Enligt tabellen är något av lutein, kryproxantan, neoxantan och violaxantan det ämne som den gula kemikalie tillhör med störst sannolikhet.

 

En intressant observation är att färgernas styrka varierade väldigt mycket under experimentets gång. Detta kan ses genom att jämföra figur 1 och 2. Skillnaden fortsatte också att växa efter att bilden i figur 1 togs. Eftersom färgernas klarhet påverkas kan det bli svårare att avgöra nyanser av färgen som kan vara viktiga för ämnesbestämmelsen. Detta kan vara en potentiell felkälla, speciellt om målet är att framställa ett specifikt ämne. Under laborationer gjorde alla grupper prover på flera lövsorter. Flera resultat har därför erhållits för varje växttyp. För murgrönan utfördes fyra prover, och samtliga resulterade i fyra olika färgämnen. Därför är resultaten väldigt rimliga. För vinbärsbusken utfördes endast två prover. I resultatet för den här laborationsrapporten erhölls fem färgämnen, men endast fyra erhölls i den andra laborationen. Då det är få prover är det svårt att med säkerhet dra slutsatser om vinbärsbuskens karaktär. I almlösningen, som testades tre gånger, blev resultaten sex, sex och fyra färgämnen. Det tyder på att det finns fler färgämnen i almen än vad som framkom under denna laboration. Därför varierar tillförlitligheten något för resultaten, och en bra metod för att öka den vore att testa flera gånger med flera olika blad. Vissa provlösningar fick en högre koncentration än andra och därmed starkare pigment. Detta kan ha inverkan på hur färgen se ut, så även om det är svårt att få en bestämd mängd aceton då den avdunstar, hade det varit bra med ett riktmärke så att koncentrationerna är någorlunda lika. Det som överfördes till plattan varierade även lite, då ett kapillärrör skulle fyllas och duttas ner, vilket kan ge upphov till små variationer i volymen av provlösningen. Den pågående hösten har också sin påverkan på lövens karaktär. Under denna årstid brukar många löv skifta färg och falla ner på marken. Då kan rubbningar i pigmentet uppstå och skapa skillnader mellan löv beroende på hur långt de kommit i sin utveckling.

 

Källor:

Powerpointen Kemisk Analys

Powerpoint från kemilketioner.se

Läroboken– Gymnasiekemi 2